Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fastän han var en man. Och han bredde öfver mig
ett af sina segel, fast jag såg att der blefvo röda
fläckar på seglet. Ack, han bad mig slumra, ty jag
skulle aldrig mera se vår sköna hydda. Och jag
gret, min donna, och jag drömde om hans blodiga
händer, medan båten halkade hän utåt Gnadalquivirs
månskensspegel.
“Vi måste fly, min donna, vi måste lemna vårt
hem och vårt fädernesland, och jag följde så geraa,
hvart Rodrigo ville föra mig. Då det blef mörkare,
kände jag mig så kall. Jag frös, min donna, ty
månskenet kyler. Men Rodrigo styrde båten igenom
hvirf-larna under Sevillas höga broar, och det* var, såsom
hade en stormvind jagat oss utför alla flodens
krök-ningar. Om morgonen såg jag upp. Då tog Rodrigo
bort seglet och alla fläckar försvunno. Han lade
båten intill ett stort korkträd på Isla Minor, och
sprang i land och hemtade drufvor och fikon till mig
och då blef det åter ljust inom mig. Rodrigo var så
blek, min donna, men han log så kärleksfullt. Jag
sträckte min famn åt min älskling och jag kysste
honom, tills purpurn återkom på hans kind. Då ilade
vi än snabbare utåt floden. Och falla stodo seglen
och skarpt blixtrade Rodrigos åror deijemte i det
sorlande flodvattnet.
“Då det åter blef natt, smögo vi utefter
Barramedas murar, och det brusande hafvet låg framför
oss, xbetäckt af mörker. “Fruktar du, min älskade ?“
sade Rodrigo. “Fruktar du, om vi måste ut på den
ödsliga rymden? Men för oss finns ingen räddning
om icke hafvet kan gömma oss.“ Ack, jag kände
mig sjuk, min donna, men jag bad Rodrigo ila. Ju
längre ut i natten, ju bättre! Jag fick ju alltid ega
honom vid mitt bröst eller dö med honom. Jag var
så rädd för de brusande vågorna, jag var så ängslig
för vindens susning, men mera fruktade jag faror för
honom, mera var jag ängslig för våra förföljare, och
när jag sjelf höll på att dö af fasa, ropade jag likväl
tili min Rodrigo: “Långt, långt ut, min älskling!
Skynda än mera ! Ju längre vi komma ut, desto lyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
