Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig sjelf. Hon kände liksom huru dunkla ord, dem
intet begrepp utredde, men i hvilkas oförnimbara,
outsägliga ljud hennes innerligaste känslor smälte,
Bväfvande på hennes tunga. Hennes läppar rörde
sig skälfvande, men icke för att tala. Det var blott
en elektrisk ttröm af känslor, som blixtrade igenom dem.
Hennes hjerta kämpade under tyngden af en egen
blyghet, som dref blodet till hennes kinder, hennes
panna, och slutligen göt en klar skiftning af purpur
öfver hela hennes gestalt.
Acosta gaf noga akt på den stumma flickans
rörelser. Han såg att hans kärlek var besvarad.
Men den djerfve sydländingen, som i hvirfveln af
sina nöjen, leende, brutit så mången kärlekens blomma,
han, som gäckande sårat så månget qvinnohjerta och
tröstat gråtande skönheter med sina kyssar, han kände
sig nu inför den blyga, oerfarna oskulden, sjelf blyg
och fruktande. Han, hvars hjerta tycktes skapadt för
njutning men ioke för ömhet, hade dook nu blifvit
smittadt af denna nordiska vekhet» denna bland
drif-vorna födda kärlek, som smälter i tårar då den
värmes och som njuter af att upplösas. Det var som
i spaniorens bröst på en gång andaktens lågor
öfver-väldigat och genomträngt hans kärleks. Till sm egen
9tora förundran kände han, att han älskade, men
älskade heligt
“Maria,“ återtog han, “jag vågar icke begära
ett ord af edra läppar. Men jag känner, att en blick
af edra ögon »kulle skänka mig en oändlig .glädje."
Då såg Maria upp. .Hennes blick var hastig
såsom det förbiilande skenet af en fallande regndroppe
i solsken, men det låg i denna hastiga blick ett svar
på spaniorens böner, ett uppfyllande af hans begäran;
och det låg tillika något så underbart heligt, att han
liksom fruktade för att vidröra det ansigte, som
upplystes af de himmelska ögonen. Det var just delta
blå, detta rena, i öfverjordisk klarhet glödande,
hän-gifba, som gjorde ett så olika intryck, emot en
spanskas svarta, i sitt mörker glödande, berusande blick.
Acosta fruktade icke att skåda ig, svarta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
