Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett nytt, kraftigare andetag ur stenjättens flammande
lungor.
Yildt skallade de ar betandes, de åskådandes och
de befallandeB olika skri. Det var en tafla af
rörlighet i det röda skenet, men der rådde ordning i
hvimlet. Alla bemödanden leddes af krigstukten och
lydnaden. Det sades, att prinsen med möda och i blotta
linnet räddat sig genom ett fönster, och att eldbn
utbrutit inåt borggården så häftigt, först ifrån den
spanska öfversten Acostas våning, att ingen räddning var
möjlig. Någon hördes yttra den bestämda förmodan,
att ett arresteradt spanskt fruntimmer anlagt
mordbranden.
Adolf Eneman hade förgäfves flera gånger sökt
framtränga. Han blef tillbakavisad, och i sin
förtvif-lan insåg han likväl omöjligheten att uträtta något
Ehuru han hörde gissningar, att donna Dolores
anstiftat branden och omkommit i densamma,
föresväf-vade honom likväl en dunkel förhoppning, att den
starka, kloka ’qvinnan förmått rädda sig. Han beslöt
att åter begifva sig till mötesplatsen.
I detta ögonblick fördes af några franska
soldater donna Dolores’ gamla kokerska förbi honom. Den
mörkbruna qvinnan vred sina händer och skriade:
“Min donna, min älskade donna! Hon är bränd! Jag
såg henne, huru hon störtade sig bland lågorna. O,
min älskade donna Dolores !"
Det blef natt för Adolfs ögon, det blef natt i
hans själ, då han sålunda erhöll visshet om den
älskades undergång. Tusen stridiga känslor af
förtvif-lans smärta, af hämd och vrede rasade i hans inre.
Han hade knappt mera medvetande, då han trängdes
tillbaka nf folkmassan, sedan man befallt den att
upphöra med sina bemödanden till eldsläckning, och lfemna
den ensliga byggnaden att nedbrinna till en ödslig ruin.
Adolf irrade en stund, nästan utan medvetande
af annat än sina djupa qval, omkring stadens gator.
Hen var djupt förkrossad i sitt inre, och hans lif
föreföll honom derföre utan värde. Likväl fortfor ho»
honom en känsla: det var behofvet af verksamhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
