Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som i en tänkande själ,’ äfven vid dess största
lidanden, endast för korta ögonblick kan qvafvas. Han
behöfde ett mål för sina krafter, och i samma
ögonblick, som han fattat detta mål, skulle sjelfva smärtan
endast ytterligare spänna hans förmåga att vinna det.
Men något djerft, något som gaf luft åt det, som
svallade inom honom, måste detta vara.
Medan han irrade omkring, hörde han hnstigt i
spridda meningar, här och der uppsnappade, att
span-ska trupperna gjort uppror. Då kom Adolf ihog, att
Dolores velat skynda till en mötesplats med öfverste
Acosta. Han kom ihog, att han till d agningen tingat
en vagn, och det flög honom i sinnet, att numera,
då hela staden och de franska trupperna befunno
sig i rörelse, hans foretag skulle synas misstänkt.
Han måste således hasta undan. Dessutom hade han
lofvat Maria att träffa henne.
Han skyndade sig nu till kastanjelunden. Maria
hade, full af ångest, lutat sig mot ett träd och
stirrade på flammornas vilda sken från slottet. Hon var
betagen af förskräckelse.
Adolf fattade sitt gevär och sade: “Följ mig,
Maria! Yi måste fly. Hon är icke mer, min älskade.
Hon har omkommit i lågorna. Men tys tj! Låt oss
smyga sakta fram! Jag måste likväl finna öfversten.
Han skall straffa dem. Låt oss skynda så mycket vi
förmå, Maria;! “
Maria slog tillsammans sina händer af fasa. Hon
ryste för .Adolfs vilda utseende och blickar. Men han
ilade utåt vägén, utan att saga något mer. Hon måste
derföre följa honom.
Allt djupare sänkte sig nättens skuggor öfver
den ensliga kusten, der endast den högtidliga
rullningen af svall vågorna i Koldi nger-fjorden sjöng sin
entoniga, dystra koral. Efter midnatt hade det blifvit
stjernklart. Öfver slottets ruiner, der ännu de röda
flammorna härjade, och derifrån en mörk rökpelare
i hvasande massor höjde sig i rymden, glimmade
några tårögda vandrarinnor af det mystiska slägte, som
utur oändlighetens öknar, der endast den stjernkun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
