Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjökonungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
händer det ofta att, då två ungar kläckas, den ena dör
efter någon tids förlopp. Att, såsom auktoriteterna
påstå, en del havsörnar, antagligen yngre individer,
lägga endast ett ägg håller jag för troligt. Då mina
observationer endast gällt gamla örnar, saknar jag
emellertid i min erfarenhet stöd för detta påstående.
Tagas äggen bort, innan de äro för starkt ruvade,
händer det någon gång att havsörnshonan lägger om – men
då sällan mer än ett ägg.
Ruvningen pågår i omkring sex veckor. Under tiden är
det hanen som så gott som ensam får stå för hushållet,
något som kanske skulle bliva ganska svårt för honom,
därest icke människan, som skall vara med över allt,
ofrivilligt komme honom till hjälp.
Så snart isen i vikarna börjar sjunka, är det tid
att taga i håll med ismörten och isgäddorna, och
båda dessa fisken lämna alltid en hel del vrakfisk
och avskräde övrigt åt örnarna.
»Vanfågeln», det vill säga de dykänder, som äro hemma
på trakten, har börjat komma inåt land. »Isåden»,
den riktigt gamla ejderhonan med två skarpt markerade
vita »distinktionstecken» över armpennorna, går i
land för att värpa, och gudungen, som hjälper henne
att bogöra, är så helt upptagen av älskogsleken,
att han ibland icke märker någon fara, förrän han
har örnens gripar i sin sida.
Och så tager den stora vårkampanjen mot sträckfåglarna
sin början. Alltifrån första gryningen falla skotten
tätt där ute bland kobbarna, där sjöfågelskyttarna
sitta i sina sjutskårar med de uppstoppade förrädiska
vettarna, utlagda på vattnet för att locka skärens
bevingade skaror i fördärvet.
Man skjuter och smäller på – icke som förr, då
skärkarlen låg och väntade och passade, tills han
hade en tät klunga fåglar simmande på vattnet framför
sig på tjugu till trettio alnars håll och kunde lägga
muskedundret till ögat i den till visshet gränsande
förhoppningen att, då han rörde vid trycket, med
en väldig skur av hemmastöpta hagel utsläcka allt
liv inom en cirkelsektor med minst ett par meters
båge. Nu har han för längesedan ställt den gamla
långpipiga och grovkalibriga mynningsladdaren i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
