om tillväxten den första tiden sker jämförelsevis långsamt. Ej sällan finner man den ena ungen betydligt större och mera försigkommen än den andra, beroende därpå att äggen liksom hos de flesta andra rovfåglar vanligen läggas med åtskilliga dagars mellanrum. Fjorton dagar gamla, börja ungarna kravla omkring i boet. Dock dröjer det ännu länge, innan benen riktigt förmå bära dem. Ana de någon fara eller höra föräldrarnas varningsläte, trycka de sig ned i grenkorgen och ligga lika orörliga som vore de döda. Den föda, som två-tre gånger om dagen bringas dem av föräldrarna, är, åtminstone så länge de ännu äro små, mer eller mindre väl preparerad. Fåglarna äro vanligen plockade och styckas i boet av honan, som ibland själv äter sig mätt, innan hon börjar mata ungarna med små bitar av köttet och det bästa och mest lättätna av innanmätet. På fiskar äta de gamla fåglarna i regeln upp huvudet och inälvorna, innan de bära dem till boet. Hanen dröjer sällan längre i boet än att han nätt och jämnt hinner avlämna sitt byte och på sin höjd bjuda ungarna en liten smakbit. Liksom så många andra pappor både bland människor och djur tyckes han icke finna sig riktigt väl i barnkammaratmosfären. Därför föredrar han att tillbringa sin »lediga tid» utom boet i någon hög trädtopp i närheten, där han har fri utsikt över omgivningarna. Det är egendomligt att se huru snyggt örnarna förstå att hålla både i och omkring boet. Såvitt jag kunnat finna, är det honan som sköter renhållningen. Flera gånger har jag sett henne komma flygande från boet med ett avätet fågelskrov eller något annat avfall i klorna. Endast sällan finner man en fågelvinge, ryggbenet av en fisk eller andra måltidsrester på marken under nästet. En människa, som har sina vägar förbi och icke bryr sig om att närmare granska trädkronorna, skulle mycket väl kunna passera alldeles under boträdet, utan att ana, att där uppe tio-femton meter över marken ett par matfriska örnungar sitta vid ett ständigt dukat bord. Detta medan ungarna ännu äro små. Längre fram, då de