Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjökonungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om tillväxten den första tiden sker jämförelsevis
långsamt. Ej sällan finner man den ena ungen
betydligt större och mera försigkommen än den andra,
beroende därpå att äggen liksom hos de flesta andra
rovfåglar vanligen läggas med åtskilliga dagars
mellanrum.
Fjorton dagar gamla, börja ungarna kravla omkring
i boet. Dock dröjer det ännu länge, innan benen
riktigt förmå bära dem. Ana de någon fara eller
höra föräldrarnas varningsläte, trycka de sig ned i
grenkorgen och ligga lika orörliga som vore de döda.
Den föda, som två-tre gånger om dagen bringas dem
av föräldrarna, är, åtminstone så länge de ännu
äro små, mer eller mindre väl preparerad. Fåglarna
äro vanligen plockade och styckas i boet av honan,
som ibland själv äter sig mätt, innan hon börjar
mata ungarna med små bitar av köttet och det bästa
och mest lättätna av innanmätet. På fiskar äta de
gamla fåglarna i regeln upp huvudet och inälvorna,
innan de bära dem till boet.
Hanen dröjer sällan längre i boet än att han nätt
och jämnt hinner avlämna sitt byte och på sin höjd
bjuda ungarna en liten smakbit. Liksom så många andra
pappor både bland människor och djur tyckes han icke
finna sig riktigt väl i barnkammaratmosfären. Därför
föredrar han att tillbringa sin »lediga tid» utom
boet i någon hög trädtopp i närheten, där han har
fri utsikt över omgivningarna.
Det är egendomligt att se huru snyggt örnarna förstå
att hålla både i och omkring boet. Såvitt jag kunnat
finna, är det honan som sköter renhållningen. Flera
gånger har jag sett henne komma flygande från boet
med ett avätet fågelskrov eller något annat avfall
i klorna. Endast sällan finner man en fågelvinge,
ryggbenet av en fisk eller andra måltidsrester
på marken under nästet. En människa, som har sina
vägar förbi och icke bryr sig om att närmare granska
trädkronorna, skulle mycket väl kunna passera alldeles
under boträdet, utan att ana, att där uppe tio-femton
meter över marken ett par matfriska örnungar sitta
vid ett ständigt dukat bord.
Detta medan ungarna ännu äro små. Längre fram, då de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
