jagade och pinade de stackars måsarna, tills de, skrikande som om de setat i kläm, måste giva ifrån sig den redan nedsvalda fisken, som »Svart-Lasse» med ofelbar skicklighet uppfångade i luften. Och en gång gjorde den snabbe rovriddaren, pilgrimsfalken, en blixtturné dit ut från sitt hem på skogsön och drabbade som en avskjuten pil ned på en lyftande vigghona. Jag ville lära känna allt, som levde och rörde sig därute i sjöfåglarnas rike. Och mycket fick jag även skåda. Men den stoltaste och präktigaste bland skärgårdens alla befjädrade åbor, storfågeln bland storfåglar, sjökonungen-havsörnen, honom hade jag ännu icke stiftat bekantskap med. Väl hade jag varsnat honom några gånger, där han hängde som en svart punkt mellan stormskyarnas slitna klutar högt över någon av de stora, skogklädda holmarna eller då han mot kvällningen med tung flykt kom sträckande från havet in över Österfjärden. Men han hade då förekommit mig snarare som en sagofågel, som den jättelika vilden, vilken, upptäckande allt med sina ögons fjärrglas, städse vet att hålla sig fjärran från de illasinnade och baksluga människorna. De, som jag sport om honom, hade litet eller intet att berätta. Han hade häckat ibland på Ängsö, ibland på Storö eller Porsö, ibland på en av de båda Siköarna, men om han fortfarande byggde på något av dessa ställen kunde eller ville man icke upplysa om. Kom så en strålande daggfrisk morgon i slutet av augusti med någonting av den annalkande höstens svalka och klarhet i luften. -- En fuktig och dunstfylld, men ändock genomskinlig atmosfär, som kom de yttersta skären och kobbarna att hägra som fjärrblåa himlaborgar högt ovan synranden. Vi voro ute på en segeltur med ett gammalt skrov till skärgårdseka och skulle just sticka ut mellan holmarna, där Långsundet öppnar sig mot Brantöfjärden, då något, som tilldrog sig inne i en vik, fångade vår uppmärksamhet. Ett skrockande sjöfågelläte, hest och skrovligt som då en gammal krutgubbe till skutskeppare låter sin brännvinsbas ljuda