genom en ropare -- och jag ser en stor fågel med bländande vit kropp på svarta, buktade vingar störta sig ned mot vattnet mitt ibland en kull senkläckta, knappast halvvuxna prackungar, som med sin moder sökt lä inne i viken. -- Titta på truten, den trollgubben! säger min följeslagare, skärgårdsbon. -- Nu plockar han bort skräcksruggarna för oss. Ja, mycket riktigt, det är havstruten, skärens tyrann, alla fågelmammors fasa. Pr-r-r-r-ak, pr-r-r-r-ak! lockar den ängsliga prackan och samlar sin lilla trupp till en vild språngmarsch på vattnet. -- Pr-r-r-r-ak, pr-r-r-r-ak! Årfötter och vingstumpar arbeta våldsamt, där de i kilformig kolonn satta iväg ut mot öppna sjön med en skummande och glittrande kölvattensfåra efter sig. Men en av ungarna förmår icke hålla jämna steg med de övriga. -- Kanske var det han som fick sig ett tjuvnyp av truten vid första anfallet. -- Allt nog, han sackar av och blir efter. Genast är truten över honom och tvingar honom att vända inåt land ... gör honom vimmelkantig medels våldsamma slag av vingarna, griper honom med sitt stora, gula näbb och försöker lyfta honom ur vattnet för att flyga bort med honom ... Då uppenbarar sig helt oväntat ännu en jägare på valplatsen. -- Varifrån kom han väl, den väldige? Varken jag eller min följeslagare har blivit honom varse, förrän han redan är där. Som ett skydrag sveper han fram över vattnet, kastar fram sina väldiga gripklor och fångar den stackars skrakungen, som havstruten i förskräckelsen släppt ur näbben. -- Gia-gia! Ii-hi, hi, hi! ljuder ett gällt och jublande jaktrop. Några väldiga vingslag, och storfågeln har med sitt byte försvunnit bakom tallskogen på holmen. Gammel-Ante! -- Den gången gjorde truten upp räkningen utan värden. Skrikande och okvädande flaxar den stora rovmåsen därifrån, lämnande valplatsen åt sin fruktade medtävlare. Men innan vi riktigt hunnit hämta oss från den oväntade uppenbarelsen, kommer örnen -- eller är det kanske hans make eller maka -- åter svävande, listar sig i skydd av en udde inpå de