Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungörn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flyende skrakarna, får dem att vända om inåt viken och
hämtar sig ännu en unge ur den skingrade kullen.
Vi segla vidare ... Men då vi komma upp emot östra
udden av Ängsö, få vi åter syn på örnen, där han
sitter i toppen av en knotig, vindsliten fura. Den
ljusbruna fjäderhamnen lånar en gyllene glans av morgonsolen,
och stjärten lyser bländande vit. – En gammal
gosse således!
Gi-i-a - - - gi-i-a! ljuder det inifrån ön, och två
jättefåglar till komma svävande och börja kretsa kring örnen i
furan. Den ena av dem visar även han gammelörnarnas
igenkänningstecken, den bländvita stjärten; den
andra åter bär den mörkbruna ungfågeldräkten med
mörka stjärtfjädrar.
Låt oss gå i land! Kanske skall det lyckas att få
se örnarna på närmare håll.
Vi ha icke hunnit många båtlängder mot land, då de
stora fåglarna åter sväva bort och försvinna. Men
vi besluta oss ändock för en holmgång. Det stora,
obebodda skäret med sin kraftiga, urvuxna skog
och sina grönskande ängskilar mellan bergen lockar
oemotståndligt min upptäckarehåg.
Jag har egentligen ingenting ont i sinnet mot
örnarna. – Åtminstone söker jag intala mig själv, att
så icke är fallet. – Men ej desto mindre tar jag med
mig bössan, som legat på botten av båten. – Förresten
skola de nog veta att hålla sig utom skotthåll.
Då vi kommit över de karga hällmarkerna nere vid sjön
och skogen börjar tätna och träden bli högre och
rakare i stammen, höres på avstånd först ett svagt
gnisslande och skrockande och därpå ett skallande
»gi-i-a, gi-i-a!»
Lätet är mig välbekant från Djurgården inne i
staden. Men medan det där snarast tycks mig skärande
och irriterande, ljuder det här i sin rätta omgivning
dämpat, nästan melodiskt. – En vild men klingande
havssång!
Än ljuder örnskriet inifrån skogen, än uppifrån luften. Där,
någonstädes i en av de täta tallkronorna, måste en av fåglarna
sitta. – Nej, han har redan ändrat plats och hörs nu ett gott
stycke längre bort. Som alla storfåglar ha örnarna en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
