Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungörn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
märkvärdig förmåga att göra sig osynliga och draga sig undan
i tid. Att försöka smyga sig på dem tycks vara lika
fåfängt som att löpa efter sin egen skugga.
Lockade av det gäckande skriet, som ständigt flyttar
sig undan likt ekot bland bergen, ha vi förirrat oss
långt inåt ön. Marken börjar bli sank och kärraktig,
björk, ask och al blanda sig med barrskogen, och snart
stå vi ute på en veritabel hjortronmyr med gungande
tuvor och manshögt porsris.
På andra sidan myren, där marken åter höjer sig, växa
några resliga tallar och granar. I en av tallarna,
nära toppen synes någonting stort och mörkt – sjökonungens
väldiga borg, som människorna de senaste åren förgäves
sökt efter. En stor platt grenkorg, väl halvannan meter i
genomskärning, sammanfogad av till en del armstjocka tallgrenar.
Marken och underskogen omkring furan äro översållade
med kalkartade, vita stänk av fåglarnas träck,
ett säkert tecken till att boet varit bebott. Så
här års måste det väl i alla fall vara tomt. – Vi
ha ju förresten sett en av de flygfärdiga ungarna. – Men
min följeslagare är nyfiken på hur det kan se ut hemma hos
en sådan storfågel. Säkert föreställer han sig någonting à la
slaktarbänk full med hartassar och andra blodiga rester av
alla slags djur och fiskar.
Gammal sjöman som han är, äntrar han utan svårighet
uppför den grova, grenlösa furustammen, och snart
sitter han där högt till väders med benen dinglande
över bokanten. – Men mycket har han icke för sitt
besvär. Några vingfjädrar av en skrak och ryggbenet
av en gäddsnipa, det är allt vad han finner i den
grunda balen.
Själv har jag fattat posto ett stycke ifrån örnfuran,
på en berghäll, från vilken jag har friare utsikt
över skogen.
Då höres åter örnskriet. Det kommer närmare och
närmare, och jag ser de mörka silhuetterna av tre
svävande rovfåglar liksom växa fram ur den soltöckniga
rymden. Till en början tyckas de helt små, men
allteftersom de komma närmare, antaga de jättelika
proportioner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
