Gi-i-a, gi-i-hi-hi-hi! skallar sjökonungens härskri. Örnarna ha upptäckt karlen i boet och komma för att se vad som står på. Än röra de sig med något av havsvågornas rullande gång i sina jämna, sävliga vingslag, än flyta de fram på breda vingar, spända som segel mot vinden och med de styva handpennorna uppåtböjda och utspärrade som fingrar. I vida kretsar närma de sig tvekande och försiktigt boträdet. Den största av fåglarna, den med den urblekta fjäderdräkten, det nästan gråvita huvudet och den väldiga, ljust vaxgula kroknäbben är gamla honan. Hanen är betydligt mindre och har ännu icke fått gammalfågelsdräkten så tydligt utpräglad. Men vackrast och stoltast ter sig likväl ungörn med sina smidigare och lättare kroppsformer, sin jämförelsevis långa stjärt, sitt mörka huvud och sin i rödbrunt glänsande fjäderhamn. Ett par gånger ser det ut som om örnhonan ämnade styra kurs rakt på boträdet, men kommen på ett visst avstånd, kantrar hon över åt sidan och gör en tvär, en smula tung vändning, i det hon på rovfå[g]elmanér låter fötterna hänga ned som ett slags roder eller bromsinrättning. Men ungörn, som är dristig och oförvägen och ännu ej lärt känna människornas arghet och försåt, tycks ha föresatt sig att på närmare håll bekika karlen uppe i trädet. -- Vad har väl den där jordkryparen i deras luftiga borg att göra? -- Och så närmar han sig, flygande i spiraler, som bliva allt trängre och trängre. Gammelörnarna skrika och locka förgäves. -- När lät väl den övermodiga ungdomen varna sig! Då blir det liv i min följeslagare uppe i örnfuran. »Jag tror de trollfåglarna komma rakt på mig!» väsnas han. -- »Skjut dem! ... Skjut bara!» Med ens får den gamla jägarinstinkten makt med mig. -- Att få skjuta en örn! Ett sådant tillfälle kommer aldrig åter ... Skall jag väl lämna det obegagnat? Jag erinrar mig plötsligt, att jag har ett par patroner med grova hagel i fickan, medtagna för den händelse vi skulle få se någon vikare dyka upp kring sälgrundet ute på fjärden. -- I en