Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungörn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gi-i-a, gi-i-hi-hi-hi! skallar sjökonungens
härskri. Örnarna ha upptäckt karlen i boet och komma
för att se vad som står på.
Än röra de sig med något av havsvågornas rullande
gång i sina jämna, sävliga vingslag, än flyta de fram
på breda vingar, spända som segel mot vinden och med
de styva handpennorna uppåtböjda och utspärrade som
fingrar. I vida kretsar närma de sig tvekande och
försiktigt boträdet.
Den största av fåglarna, den med den urblekta
fjäderdräkten, det nästan gråvita huvudet och
den väldiga, ljust vaxgula kroknäbben är gamla
honan. Hanen är betydligt mindre och har ännu icke
fått gammalfågelsdräkten så tydligt utpräglad. Men
vackrast och stoltast ter sig likväl ungörn med sina
smidigare och lättare kroppsformer, sin jämförelsevis
långa stjärt, sitt mörka huvud och sin i rödbrunt
glänsande fjäderhamn.
Ett par gånger ser det ut som om örnhonan ämnade
styra kurs rakt på boträdet, men kommen på ett visst
avstånd, kantrar hon över åt sidan och gör en tvär,
en smula tung vändning, i det hon på rovfå[g]elmanér
låter fötterna hänga ned som ett slags roder eller
bromsinrättning.
Men ungörn, som är dristig och oförvägen och ännu
ej lärt känna människornas arghet och försåt, tycks
ha föresatt sig att på närmare håll bekika karlen
uppe i trädet. – Vad har väl den där jordkryparen
i deras luftiga borg att göra? – Och så närmar han
sig, flygande i spiraler, som bliva allt trängre och
trängre. Gammelörnarna skrika och locka förgäves. – När
lät väl den övermodiga ungdomen varna sig!
Då blir det liv i min följeslagare uppe i örnfuran.
»Jag tror de trollfåglarna komma rakt på mig!» väsnas
han. – »Skjut dem! ... Skjut bara!»
Med ens får den gamla jägarinstinkten makt med mig. – Att
få skjuta en örn! Ett sådant tillfälle kommer aldrig
åter ... Skall jag väl lämna det obegagnat?
Jag erinrar mig plötsligt, att jag har ett par patroner med grova
hagel i fickan, medtagna för den händelse vi skulle få se någon
vikare dyka upp kring sälgrundet ute på fjärden. – I en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
