Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guds fåglar och Guds blommor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ord åt de sorgsna, en hjälpsam hand åt de nödställda
och behövande. Med glatt hjärta underkastade hon sig
de största försakelser för att kunna dela med sig åt
andra. Hon kunde aldrig se en orätt begås utan att
känna förtrytelse men var tillika mild och försonlig
i sina omdömen om de felande. Och hennes godhet och
ömma omsorger sträckte sig icke blott till hennes
medmänniskor utan till alla levande varelser, djur
såväl som växter.
Och denna hjärtegodhet och detta kärleksfulla sinnelag
hade hon förvärvat, icke i kyrkan eller bönhuset,
utan i den fria naturen, på de vida fjärdarna,
bland kobbar och skär. Ty »Gohjärtans-mor-lilla»
och hennes gubbe voro skärgårdsfolk av gamla stammen,
som tillbragte hälften av årets dagar och nätter ute
vid fiskeplatserna och på fågelskären och som hade
sin knappa bärgning av att salta strömming och torsk,
koka sältran och spiggolja, plocka ejderdun och bygga
not för avsalu.
Ute i Norrskärgården, vars ena halva de rådde om,
hade de en gammal lavbevuxen fiskebod med svale
och brygga. I den bodde de långa tider under vår
och försommar. Och till våren längtade alltid den
lilla gumman, då hon om vintrarna satt framför
»bindtjyvern» och med trädnålen fogade maska efter
maska till stornoten. Där ute i Norrskärgården kände
hon sig alltid så glad och kry. Den rena, saltmättade
luften gjorde, att hon slapp ifrån den svåra astman,
som eljes alltemellanåt snörde till hennes strupe,
och där levde hon mitt ibland sina skyddslingar,
sjöfåglarna.
Runt omkring på de trädlösa kobbarna lade ådorna
sina reden i skydd av den höga ljungen och de täta,
vitt utbredda enmattorna. Det var väl ett par
tusen ejderfåglar som där hade trygga och skyddade
häckplatser, tack vare den trägna vakt, som hölls av
det gamla paret från slutet av april till början av
juli.
Långa stunder kunde den lilla gumman sitta hos någon
av de ruvande ådorna, som hon särskilt fäst sig
vid och kände igen från tidigare år. – Ty för ett
vant öga är det alls icke omöjligt att skilja den
ena ejderhonan från den andra; och dessutom brukar
samma fågel år efter år bogöra så gott som på samma fläck. –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
