ord åt de sorgsna, en hjälpsam hand åt de nödställda och behövande. Med glatt hjärta underkastade hon sig de största försakelser för att kunna dela med sig åt andra. Hon kunde aldrig se en orätt begås utan att känna förtrytelse men var tillika mild och försonlig i sina omdömen om de felande. Och hennes godhet och ömma omsorger sträckte sig icke blott till hennes medmänniskor utan till alla levande varelser, djur såväl som växter. Och denna hjärtegodhet och detta kärleksfulla sinnelag hade hon förvärvat, icke i kyrkan eller bönhuset, utan i den fria naturen, på de vida fjärdarna, bland kobbar och skär. Ty »Gohjärtans-mor-lilla» och hennes gubbe voro skärgårdsfolk av gamla stammen, som tillbragte hälften av årets dagar och nätter ute vid fiskeplatserna och på fågelskären och som hade sin knappa bärgning av att salta strömming och torsk, koka sältran och spiggolja, plocka ejderdun och bygga not för avsalu. Ute i Norrskärgården, vars ena halva de rådde om, hade de en gammal lavbevuxen fiskebod med svale och brygga. I den bodde de långa tider under vår och försommar. Och till våren längtade alltid den lilla gumman, då hon om vintrarna satt framför »bindtjyvern» och med trädnålen fogade maska efter maska till stornoten. Där ute i Norrskärgården kände hon sig alltid så glad och kry. Den rena, saltmättade luften gjorde, att hon slapp ifrån den svåra astman, som eljes alltemellanåt snörde till hennes strupe, och där levde hon mitt ibland sina skyddslingar, sjöfåglarna. Runt omkring på de trädlösa kobbarna lade ådorna sina reden i skydd av den höga ljungen och de täta, vitt utbredda enmattorna. Det var väl ett par tusen ejderfåglar som där hade trygga och skyddade häckplatser, tack vare den trägna vakt, som hölls av det gamla paret från slutet av april till början av juli. Långa stunder kunde den lilla gumman sitta hos någon av de ruvande ådorna, som hon särskilt fäst sig vid och kände igen från tidigare år. -- Ty för ett vant öga är det alls icke omöjligt att skilja den ena ejderhonan från den andra; och dessutom brukar samma fågel år efter år bogöra så gott som på samma fläck. --