| 85 |
PÅ hemlandet levde ännu för några år sedan en liten böjd och grånad gumma med ett par kloka, goda ögon. Vad hennes verkliga namn var kan just göra detsamma. Jag nämner henne här endast vid hennes smeknamn och hedersnamn, som var så naivt vackert, att jag icke kan förstå, huru de föga sentimentalt anlagda skärgårdsborna kunnat hitta på något dylikt. -- »Gohjärtans-mor-lilla» så kallades hon allmänt bland folket, icke blott på hemlandet utan i hela skärgården, och det namnet vittnade på ett stillsamt men oförtydbart sätt om hennes storhet som människa.
Hur hade hon då fått det? -- Jo, hon var alltid god och glad, tålig och nöjd med sin lott, hade alltid ett vänligt, uppmuntrande
| 86 |
Och denna hjärtegodhet och detta kärleksfulla sinnelag hade hon förvärvat, icke i kyrkan eller bönhuset, utan i den fria naturen, på de vida fjärdarna, bland kobbar och skär. Ty »Gohjärtans-mor-lilla» och hennes gubbe voro skärgårdsfolk av gamla stammen, som tillbragte hälften av årets dagar och nätter ute vid fiskeplatserna och på fågelskären och som hade sin knappa bärgning av att salta strömming och torsk, koka sältran och spiggolja, plocka ejderdun och bygga not för avsalu.
Ute i Norrskärgården, vars ena halva de rådde om, hade de en gammal lavbevuxen fiskebod med svale och brygga. I den bodde de långa tider under vår och försommar. Och till våren längtade alltid den lilla gumman, då hon om vintrarna satt framför »bindtjyvern» och med trädnålen fogade maska efter maska till stornoten. Där ute i Norrskärgården kände hon sig alltid så glad och kry. Den rena, saltmättade luften gjorde, att hon slapp ifrån den svåra astman, som eljes alltemellanåt snörde till hennes strupe, och där levde hon mitt ibland sina skyddslingar, sjöfåglarna.
Runt omkring på de trädlösa kobbarna lade ådorna sina reden i skydd av den höga ljungen och de täta, vitt utbredda enmattorna. Det var väl ett par tusen ejderfåglar som där hade trygga och skyddade häckplatser, tack vare den trägna vakt, som hölls av det gamla paret från slutet av april till början av juli.
Långa stunder kunde den lilla gumman sitta hos någon av de ruvande ådorna, som hon särskilt fäst sig vid och kände igen från tidigare år. -- Ty för ett vant öga är det alls icke omöjligt att skilja den ena ejderhonan från den andra; och dessutom brukar samma fågel år efter år bogöra så gott som på samma fläck. --
| 87 |
En av de små ådruggarna, som föreföll livligare och ostyrigare och vållade sin moder mera besvär än de andra, men som just därför tycktes vara hennes hjärta allra närmast, påminde henne om honom, pojken, som sextonårig gick till sjös och sedan aldrig lät höra av sig. Och då en vacker dag den glupska havstruten kom farande som ett ont från ovan och slukade i sig två andra av ruggarna, mindes hon sina båda yngsta, som trots hennes förtvivlade kamp mot allhärjaren, i späd ålder rycktes bort av en våldsam difteriepidemi.
Men ådfågeln var naturligtvis icke det enda fågelfolket som hade en fristad hos de gamla i Norrskärgården. Svärtorna lågo par om par i sunden, tills de framemot midsommar bekvämade sig till att bogöra bland enar och svarthallonbuskar. De små snabbflygande viggarna, som icke utan skäl lånat sitt namn av blixten, balade för sina många ägg i sävruggarna kring »bäckarna». Hela luften stod full av vitfåglarnas skrin och vingfladder. Tärnorna krystade fram sitt skarpa »tirr-r-r»!, där de på flaxande vingar stodo stilla i luften, spejande efter småfisk i grundvattnet. Vitglänsande, svartmantlade sillmåsar, skärgårdsbornas »ljusor», sutto utposterade över allt på hällar och klintar. På Vitbådan längst i öster ute emot havet häckade ett par av den stora, högröstade skräntärnan. »Svartlasse», labben, jagade måsarna och trutarna, då de med fylld kräva kommo åter från sitt
| 88 |
Ibland hände det även, att själve »Gammel-Ante» kom på besök och hämtade sig ett par fågelruggar från den stora barnkammaren i den grunda fladan eller ljustrade en gädda eller en »idplugg» i någon av rörvassvikarna söder på Storskäret. Gubben svor en vers över honom, liksom han brukade svära över truten. Men då han en gång gick efter lodbössan för att försöka smyga sig inom skotthåll för örnen, där han satt på ett grund och lät sig en ejderunge väl smaka, bad gumman honom för all del låta bli.
-- De äro ju skapade varelser allesammans sade hon. -- Guds fåglar. Och när Han så förordnat, att den ena fågeln skall leva av den andra, så måste det också vara på det viset, och det är bara människornas kortsynthet och avundsjuka som komma dem att förgruva sig över någonting sådant som att djuren äta upp varandra. -- Som om inte t. o. m. kristna människor skulle göra detsamma, om också inte rent lekamligen taget!
Förresten kunde örnen knappast vara någon annan än deras egen »Gammel-Ante» från Porsö? -- -- -- Hon skulle väl aldrig glömma hur glad hon blivit, då örnarna första gången byggt sitt väldiga bo i den stora eken på Västerudden, hennes ek, som hon fått till skänks av sin far, den gången hon läst sig fram, och som hon var lika rädd om som sin ögonsten. Sedan hade hon varje försommar i konvaljetiden stått under eken och sett örnparet mata sina ungar utan att låta störa sig av hennes närvaro. Det
| 89 |
Och gubben, som visste, att hans gumma alltid hade rätt, bemästrade sin jaktiver och gick en smula slokörad och hängde lodbössan tillbaka på spiken i bodsvalen.
Ja, det var ett härligt, ett avundsvärt liv dessa båda gamla förde där ute i Norrskärgården bland sina befjädrade skyddslingar. Och vem kan undra på att Go-hjärtans-mor-lilla var gång hon gick till brunnen där hemma på ön, brukade stanna på berget utanför stugan och längtansfullt blicka ut mot de hägrande blå landkonturerna i nordost.
Men om Norrskärgården med dess skaror av häckande sjöfåglar ständigt utgjorde ett mål för hennes längtan, så var Porsö, den sydligaste av de stora skogs- och lövängsholmarna utanför hemlandet, knappast mindre dyrbar för hennes hjärta. Även i den hade de del, men då den låg över en halv mil från hemlandet, lämpade den sig varken för kreatursbete eller höslåtter.
En söndag i juni för omkring fyrtio år sedan -- hon var då ännu i sin kraftigaste ålder -- tog Go-hjärtans-mor-lilla sin mjölkeka och rodde ut till Porsö. Hon hade de tomma mjölkflaskorna med i avsikt att på hemvägen mjölka korna på Svedjeudden, men gav sig i väg flera timmar före mjölkningsdags för att få stanna på Porsö så länge som möjligt. Hon ville njuta av de många ljuvliga blommorna och lyssna på göken och de andra sångfåglarna, som just vid den tiden höllo sina mest fulltoniga jubelkörer på det vackra skäret.
Det var en mild och glittrande solskensdag. Hemfjärden låg alldeles stilla -- och blå som en viol.
På insidan av Fjärdskär posterade den granna »albroken» med sin svarta och vita dräkt, sina rosafärgade strumpor och sin lysande orangegula näbb. Uppe på »Hölasset», det stora, runda jättekastet vid inloppet till Långsundet, låg en fiskmås på ägg, och på ett grund litet längre bort stod rödbenan och bugade och
| 90 |
När rodderskan lämnat södra uddarna av Ängsö på vänster hand och kom fram till det ställe, där Långsundet öppnar sig mot Brantöfjärden och man har fri utsikt till Gudungskär och Gråhararna och andra skär och kobbar ännu längre ut till havs, fick hon höra ett väldigt kacklande och plaskande: »Gack-gack-kock-kock-kock!» lät det, så att det gav eko i hällarna.
Det var en flock ådor med nykläckta »ruggar» som lågo i solglittret ute i gattet, omsvärmade av en väldig skara »skröjor», ejderhonor, som ännu äro för unga att lägga ägg eller fått sina reden ödelagda av tvåbenta eller bevingade äggplundrare. Dessa ungmör eller barnlösa viv, eller vad man skall kalla dem, hysa ingen högre åstundan än att få tjänstgöra som barnfröknar åt sina bättre lottade medsystrar. Men om någon av ådfruarna bara för ett ögonblick vänder ryggen till, vips är en skröja framme, tränger sig emellan modern och ungarna, som hon håvar åt sig med vingen, och försöker simma bort med dem. Ibland lyckas kanske barnarovet, och den stackars åden, som så hastigt och lustigt berövats hela sin barnskara, har ingenting annat att göra än giva sig ut och söka reda på småttingarna eller, om det icke skulle lyckas, stjäla åt sig en annans kull.
Att sådana uppträden icke kunna avlöpa utan slagsmål och tumult med ty åtföljande vingplask och högljutt kacklande är lätt att förstå.
Men Go-hjärtans-mor gav sig den gången icke tid att titta på ådfåglarna. Hon fortsatte sin rodd in i Sikösundet mellan Storö och Inner-Sikö. Där fick hon syn på örnarna, som svävade kring i mäktiga spiraler högt uppe i det blå. -- Vad stod på, efter som de skreko och klickade så förskräckligt? Tänk, om några kältringar till pojkar gått i land för att plundra deras bo! -- Hon blev icke lugn, förrän hon rott omkring udden och övertygat sig om att det icke låg någon båt vid stranden.
Hunnen ännu ett stycke in i sundet, varsnade hon rakt för ut i syd-syd-ost den fjärrblå konturen av Blåskärs mäktiga fyrbåk.
| 91 |
Häggens vita blomklasar och vildapelns skära flockar hade efterträtts av oxelns, rönnens och olvonens vita buketter. Nyckelblomster, tveblad och nattfiol hade börjat ersätta de tidigare orchidéernas vissnade stänglar. Konvaljer och violer stodo i sitt högsta flor, och i det växlande, dallrande solmönstret under de nylövade ekarna hade geranier, lundkovall och andra högsommarblommor redan bildat granna, färggnistrade inslag.
Med uppskörtade kjolar och med steg så lätta och försiktiga, som hade det gällt att barfota gå fram över glasskärvor, fortsatte Go-hjärtans-mor utefter den knappast skönjbara stigen. Hon hade icke för sitt liv velat trampa på eller skada en enda av sina kära blommor. -- Då och då hukade hon sig ned för att titta på en mer än vanligt praktfull blomma eller suga åt sig den nästan bedövande konvaljedoften. -- Men plocka en blomma, nej, det nändes hon visst icke!
Det led fram på eftermiddagen, och de varmaste timmarnas andlösa stillhet hade redan börjat vika för en stigande kör av lockande och jublande fåglaröster. Från träd och buskar, vart man vände sig, läto sommarskogens många olika sångare höra sina romanser och visor, än växelvis, än överröstande varandra. Där funnos sådana små mästare som trädgårdssångaren, lövängarnas sångare framför andra, svarthuvade sångaren och bastardnäktergalen. Där funnos även artister i andra eller tredje planet, sådana som lövsångare, törnsångare och gransångare, rödstjärt, flugsnappare, bofink och trädpiplärka, samt dessutom en hel del av skogens gatusångare och bierfilare, såsom göktytan, nötväckan, talgoxen och talltitan m. fl. Alla sjöngo de av fulla lungor och alla hade de någon glädjande tilldragelse att förtälja.
Så här ungefär löd det ständigt återkommande grundtemat i deras jublande förkunnelse: Några små blåglänsande eller vita,
| 92 |
Liksom de flesta skärgårdsbor hade Go-hjärtans-mor alltifrån barndomen lärt känna igen och skilja mellan alla olika slags sjöfåglar, men med lantfåglarnas namn var hon icke så väl förtrogen. Därför hade hon själv efter bästa förstånd satt namn på en del av de småfåglar, hon tyckte bäst om. Så kallade hon trädgårdssångaren med hans om taltrasten påminnande sång helt enkelt för »lilltrasten» och rödhakesångaren »klockarefar», emedan han alltid började sjunga på bestämd tid morgon och afton och liksom tog upp otte- och vesperpsalmen där inne i skogens gröna tempel.
Då och då under det hon gick, sprätte en harunge upp ur buskarna framför henne. Än brakade ett tjäderflog genom skogen, än var det en orrhöna som, överraskad tillsammans med sina nykläckta ungar, linkande iväg över tuvorna, alldeles som om hon brutit både vingar och ben -- detta endast för att leda den annalkandes uppmärksamhet på sig, bort från ungarna. Där kastade sig en ringduva med visslande flykt ut från en tät gran, där for en koltrast smackande upp ur buskarna, så plötsligt och oväntat, att hon kunnat bli rakt hjärtskrämd, om hon icke varit så förtrogen med skogens alla olika läten.
Och göken ku-kuade och gol. -- Du store, hur han gol, från norr och söder, öster och väster!
Rätt som det var kom hon att tänka på hur hon som barn och även senare plägade krypa in under den stora granen där borta, i
| 93 |
Hennes önskningar hade alltid varit desamma: Hälsa, tålamod och ett långt liv. -- Icke för det att hon hade så värst höga tankar om människolivet i och för sig, så som det vanligen gestajtar sig. Men gammal ville hon i alla fall bli, om icke för annat så för att så länge som möjligt få skåda och njuta av allt skönt och härligt ute i naturen.
Dit bort till granen ville hon gå även i dag. Det ljudliga ku-kuandet från det hållet tydde på att göken fortfarande hade sin älsklingsplats där.
Över en leende äng, där senkomna gullvivor och majvivor ännu lyste bland gräset under de spridda ekarna, tog hon vägen in i en tät och sank skogsdrog. Där inne under granars, alars och aspars skugga, mellan täta snår av viden, hassel, brakved, tibast och try rådde en fuktig, drivhusartad värme, som kommit konvaljerna att växa högre och storblommigare än på andra ställen på ön. -- Där var det som hon skådade undret, som kom hennes hjärta att slå i hastigare takt och grep henne så, att hon sjönk ned på tuvan med knäppta händer och vitt uppspärrade ögon:
Några steg framför henne, bland konvaljer, ormbär, gökärt och blåbärsris, reste sig några höga, praktfulla örter, olika alla blommor hon dittills sett i skogen. De breda, djupt ådrade, bjärtgröna bladen och de stora lysande blommorna, som nedtill bildade en svavelgul läpp, till formen påminnande om en rund mössa eller, om man så vill, en primitiv sko eller socka, och upptill några smala, rödbruna kalkblad, gjorde ett så sällsamt och främmande intryck, varjämte de på ett alldeles särskilt sätt tilltalade hennes lantliga smak för granna färger. Hon sökte i sitt minne men kunde icke finna något annat att likna dem vid än såsom hon föreställde sig liljorna i Saron. -- En mera växtkunnig och beläst person skulle
| 94 |
Där satt Go-hjärtans-mor på sin tuva och bara såg och såg på de sällsamma blommorna. -- -- -- Tre, fyra, ... sex blommor räknade hon.
Hennes huvudduk hade glidit ned på halsen, och svetten rann i pärlor utför de blossande kinderna, där myggen fick grassera, utan att hon gjorde min av att vifta bort den.
Hon såg och njöt och undrade i sitt stilla sinne om icke synen, ty en sådan måste det väl ändå vara, snart skulle försvinna. Men då »undret» alltjämt dröjde kvar, kröp hon fram till det, kände försiktigt på bladen och stänglarna och luktade på de lysande, gula toffelblommorna. De doftade svagt av nejlika, tyckte hon.
Sedan började hon lika försiktigt peta med fingret invid stjälken av en bland blommorna för att utröna om de verkligen hade rot eller, när allt kom omkring, bara voro konstgjorda och nerstuckna i marken av någon spektakelmakare. -- Jo, blomman hade verkligen en knölig rot, ungefär som en Adam och Eva, och ju mer hon petade på den, desto skarpare kändes nejlikedoften.
Som förhäxad blev hon sittande framför blommorna, utan att märka hur minuter och timmar skredo, hur solen kysste trädtopparna till god natt, hur taltrasten började sin aftonkonsert, hur morkullan med sitt djupa knorrande började draga längs kärret och nattskärran, skogens flitiga spinnerska, satte fart på sin spinnrock borta på de torra hällmarkerna nordost på ön.
Först när rödhaken, hennes »klockarefar», plötsligt stämde upp sin enkla visa, spratt hon till -- Herre Gud! Hon hade ju alldeles glömt bort korna på Svedjeudden!
I ett nu stod hon åter på fötter, satte huvudduken till rätta, kastade ännu en lång blick på de underbara blommorna, där de lyste som tända vätteljus genom sommarkvällens lätta skymning, och började springa neråt båtläget.
Halvannan timme senare kom hon ivrig och upphettad instörtande i köket därhemma. Mannen satt på fållbänken och täljde gjordar till ryssjor.
| 95 |
-- Kom med ett tag! Hon drog honom med sig in i kammaren såsom hon brukade göra, när någonting, som icke var avsett för barnens öron, skulle avhandlas.
Och så kom berättelsen om »undret» livligt och impulsivt likt en rännil i tjällossningen. -- Han skulle bara ha sett dem! ... Blommor, stora och lysande som altarljusen under julottan i kapellet eller som ... som de liljor i Saron. Det var Guds blommor, Guds vilda blommor ... Och att tänka sig, att han låtit dem växa upp just på deras holme och deras skifte, i kärret vid Ekängen!
Tidigt följande morgon gjorde de sällskap ut till Porsö för att han, mannen, skulle få se och lära sig känna igen den nya växten. Och där de stodo tillsammans inne i snåret, beundrande de sällsamma blommorna, lovade de varandra att icke säga ett ord om sin upptäckt till någon levande varelse, icke ens till barnen.
Så underligt det än kan tyckas den som närmare känner till vår skärgårdsbefolkning, men det lyckades dem verkligen att bevara hemligheten hela den sommaren, och det fastän de gång på gång foro ut till Porsö för att, så länge blomningens under varade, njuta av det praktfulla skådespelet där inne i kärret. -- -- -- En utblommad planta grävde de upp med den kryddoftande roten för att plantera om den hemma i täppan, men då det genast blev tydligt att försöket icke skulle slå väl ut, gjorde de aldrig om det.
Kommo så nästa vår och sommar med nya blommor och ny fåglalåt. Då ville de passa på att få se »undret» riktigt från början -- om det nu verkligen skulle upprepas!
Jo, sannerligen! Där mellan spirade konvaljeblad urskilde de tydligt de ännu outvecklade, bjärtgröna bladen till »Guds nya blomma», och vad som gladde dem än mera -- nya plantor sköto alltjämt upp ur myllan, tills de kunde räkna dubbla antalet mot föregående sommar. Om söndagarna eller när de eljes hade någon tid övrig från det dagliga släpet och vinden var gynnsam, stucko de iväg till Porsö för att beskåda sin skatt. De täta färderna dit ut kunde dock i längden icke undgå att väcka
| 96 |
Så undrades och pratades det hit och dit, där man inne i stugorna samlades kring den kära kaffetåren. -- Ända till dess en av de mera företagsamma bland skvallersystrarna tog sig för att i hemlighet följa efter paret från Norrgården, när de foro ut till Porsö.
Hon slog sig på knäna och gapskrattade, då hon kom tillbaka för att avlägga rapport: -- Om de i sitt liv kunde begripa vad »norregårdarna» hade för sig där borta! -- Jo, det var också en dyrbar jordgömma de hittat på! Hade hon icke med egna ögon sett det, där hon låg gömd bakom en buske, skulle hon icke ha trott det. -- Men där sutto de tokarna hopkrupna och höllo varandra i händerna under en stor gran i skogen söder om Ekängen mitt uppe i värsta myggeländet och bara fånstirrade på några stora, gula blommor, som växte i kärrkanten!
- Var det klokt det av gamla, gifta människor att bära sig åt på det viset? -- Fast nog för att det var granna blommor som växte där inne i kärret -- och hon tog fram en halvvissen planta, som de andra i hastigheten togo för ett vanligt bulleblomster men vid närmare påseende funno högst märkvärdig.
»Jo, jo», sade mor Söderberg, som ville gälla för att vara ett strå vassare än de andra, såväl när det gällde rent världsliga som mera översvinneliga ting. -- -- -- »Jo, jo, må tro, att sådana där blommor är sällsynta och att man kan få bra betalt för dem i stan ... Ni ska vara så säkra på, att »norregårdarna» har fått reda på det av någon doktor eller annan stadsherre, och då, si, kan man
| 97 |
-- Ja, så var det, så var det naturligtvis! Se, mor Söderberg hon visste då allting och begrep då allting så bra! Men så var hon också av finnblod. -- Fast så mycket var då säkert att vad blommorna vid Ekängen anbelangade, så skulle de där människorna inte bli ensamma om dem! För se, blommor och bär voro, Gud ske lov, gemensam egendom, som jordägaren icke kunde hindra andra fattiga stackare att göra sig nytta av!
Lena på Långskaten, som hade sin så gott som enda kontanta inkomst av att fara till staden med bär och blommor och idegranskvistar, var den första som passade på att plocka en bukett av Go-hjärtans-mors granna blommor. Då hon veckan före midsommar stod inne i staden på det dammiga Ladugårdslandstorg med sin präktiga skörd från de saltomflutna skären, stack hon ned den praktfulla, gula blomsterkvasten mitt i den klädkorg full av konvaljebuketter, som stod framför henne. Och då hon kom hem till sin ö, kunde hon, trots bästa vilja icke hålla inne med att en fin herre givit henne en hel krona för grannlåtsblommorna.
Nu var det färdigt! Var enda gumma på ön, som kunde hålla i en åra eller styra en båt något så när, skulle ut till Porsö för att få del av rovet. De, som icke kunde roffa åt sig hela buketter -- blommorna hade under årens lopp förökat sig och voro nu spridda över en ganska stor fläck av kärret -- skulle åtminstone ha några stycken av »de stora gula» att pryda upp sina konvalje- och nattfiolbuketter med.
Go-hjärtans-mor var översiggiven för sina vackra blommor. Så ofta hon kunde taga sig tid därtill, låg hon ute på holmen och vaktade dem som draken ruvar över guldet, och fick hon reda på att någon varit där och plockat, gick hon direkt till den skyldiga och tog honom eller henne i upptuktelse -- icke med högröstat gräl och en ström av skällsord, såsom allmogekvinnor ofta ha för sed, utan stilla och godmodigt, så att motparten stod där helt förvånad och svarslös.
»Tycker inte du som jag», brukade hon börja, »att de där
| 98 |
Icke för att de rätt förstodo ett sådant tal, men Go-hjärtans-mor var nu en gång en sådan människa, att ingen kunde låta bli att lyssna till och tänka på vad hon sade. En del av gummona läto också verkligen beveka sig till att lämna blommorna i fred.
Mot de förhärdade och tredskande använde Go-hjärtans-mor en annan metod:
Hon kom att tänka på alla gamla historier hon hört i sin barndom och som de flesta öborna ännu trodde på, historier om sjöfrun och skogsrået och om stackars människor, mest kvinnor och barn förstås, som »kommit före», då de ensamma varit ute och plockat bär eller sökt efter kor och ungkreatur borta på de mera avlägsna och ensliga holmarna. Nu hade hon alltid varit vän av ett gott skämt; och kunde hon genom ett sådant freda sina kära blommor mot grannarnas rofferi, drog hon sig icke för att driva det en smula längre än hon eljes skulle ha gjort.
Så hände det sig att ett par gummor från Gammelbyn, som vid olika tillfällen rodde ut till Porsö i akt och mening att göra ett riktigt stortag bland grannlåtsblommorna på Ekängen, halft vettskrämda, kommo tillbaka med oförrättat ärende. Båda två hade de hört en sådan gruvlig olåt och sådana fasansfulla skrik inifrån skogen på ön, att det var så att blodet hållit på att stelna i ådrorna på dem. Ibland hade det hörts djupt och dystert som uven, då han i marskvällen låter höra sin stämma från bergbranterna på Storö, ibland hade det skrikit gällt och förtvivlat som en lom. Men icke hade det varit någon fågel eller något fyrfotadjur, så mycket var då säkert. Och en människa kunde det icke heller ha varit, ty någon båt hade ej stått till att upptäcka vid ön. -- Att
| 99 |
Allt nog, Porsö började få dåligt rykte bland folket på hemlandet, och Go-hjärtans-mor fick några år bortåt ha sina blommor, så där tämligen i fred. -- Ända till dess den förträffliga »kulturen» likt ett månghövdat sjöodjur dök upp även i den yttre skärgården och satte avkomma i form av regelbunden ångbåtsförbindelse med storstaden, lustseglare, sommargäster och mera sådant.
Den första sommarvillan med frontespis, glasveranda och plåttak kom till vid Skredholmsfjärden. Som ett dumt flatskratt mitt under en allvarlig teaterscen stack den av mot grönskan på den albevuxna stranden, där man dittills endast sett de låga röda och grå stugornas blida anleten. Herremannen, som byggt den, var naturälskare på sitt sätt och hade gjort trädgårdsodlingen till sin passion. När han fick höra talas om den sällsynta växten på Porsö, for han genast dit ut i sin kutter och grävde upp så gott som hela beståndet för att omplantera rotstockarna på den konstgjorda terras, han med svett och möda åstadkommit på de rundslipade hällarna omkring villan.
Efter den betan dröjde det många år innan Go-hjärtans-mors blommor åter hunno taga igen sig och föröka sig.
Hittills hade varken Go-hjärtans-mor själv eller någon annan av öborna haft reda på den sällsamma blommans rätta namn. »Porsö-ros» eller rätt och slätt »den stora gula» brukade de kalla den.
Men en gång kom en naturälskare och blomstervän från staden att under sina upptäcktsfärder bland holmarna gå i land på Porsö. Det var mitt i blomningstiden, och han vandrade länge omkring på de härliga lövängarna, överväldigad av en sådan naturens yppighet och fägring. Och när han så slutligen fann vägen till Ekängen och såg drottningen bland våra vilda orchidéer, guckuskon (Cypripedium calceolus) lysa fram mellan buskarna i kärrkanten,
| 100 |
Go-hjärtans-mor var då gammal och bruten -- över de åttio. Hennes gubbe hade skilts hädan för ett par år sedan, och själv kände hon på sig, att hon snart skulle gå samma väg.
Men det var som hade hon glömt plågor och skröplighet, och hennes vackra grå ögon riktigt strålade av glädje och iver, när hon fick höra vad det var fråga om.
Nå, det var då för innerligt roligt att äntligen få tala med en, som kände till och intresserade sig för hennes granna blommor.
-- Guckusko! Det var ett besynnerligt namn, tyckte hon. -- -- Gucku -- kucku, kanske hade det något med göken att göra?
-- Ja, man skulle nog kunna tro det, sade främlingen. Nu påstodo emellertid de lärde, att »gucku» var en gammal benämning på skogsfrun eller skogsrået, och att guckusko alltså skulle vara detsamma som skogsfruns sko.
Go-hjärtans-mor log ett soligt leende. -- Hon tänkte på den där gången hon själv hade agerat skogsrå och skrämt blomsterplockerskorna, som ville skövla hennes kära blommor. Och så berättade hon hela historien om huru hon för snart fyrtio år sedan upptäckt de sällsamma blommorna där borta i kärret och om den strid hon allt sedan fört för att skydda dem mot snikna och tanklösa människor. -- Men nog var det väl ändå ett under att blommorna så där på en gång kunnat växa upp just på den platsen, då de icke funnos någon annanstädes i hela skärgården? -- -- -- Jaså, genom fåglar, som fört dit fröna. Ja, hon hade nästan tänkt sig någonting i den vägen ... Och så den bördiga kalkhaltiga jordmånen på ön, som var så gynnsam särskilt för sådana växter som guckuskon. -- Jo, det var ovanligt mycket kalk i jorden på Porså, det var nog sant.
Hon tröttnade aldrig att tala om sitt kära Porsö och om alla de vackra blommorna och fåglarna där. Men när främlingen till sist kom fram med sitt egentliga ärende och frågade, om hon ville vara med om att låta fridlysa guckuskon på Ekängen, då först blev hon riktigt eld och lågor ... Om hon ville! Det var just en
| 101 |
-- Är det nu riktigt säkert att dom bli fredade, så att ingen längre får plocka dom och att Guds blommor få växa där, så länge Han vill, att dom ska göra de? sporde hon helt troskyldigt.
-- Ja, det trodde främlingen, att han kunde lova ... När han så stoppade fridlysningsansökningen i fickan och sade farväl, såg han stora glädjetårar bana sig väg utför den gamlas fårade kinder. -- -- --
Nu vilar Go-hjärtans-mor sedan några år tillbaka vid sin makes sida under ett av de svarta träkorsen på öns kyrkogård -- en äkta skärgårdskyrkogård på en bergsluttning mot öster, där vinden från havet har fritt spelrum mellan gravarna och där det under vackra sommardagar står som en vit sky av svävande måsar och tärnor över hängbjörkarnas toppar.
Hon fick uppleva att guckuskon på Ekängen blev fridlyst. -- Men hör vad som hände, sedan hon väl var borta!
Jo, den där sonen, som gått till sjös, då han var sexton år, och sedan icke låtit höra av sig, uppenbarade sig helt plötsligt på hemlandet kort efter moderns död. Det hade icke gått så värst bra för honom där ute, så det passade honom förträffligt att få vara med och dela arvet efter de gamla. Tyvärr ville det sig så att skogsskiftet på Porsö och västerhalvan i Norrskärgården kommo på hans lott.
För att visa prov på sin där borta i dollarlandet förvärvade handlingskraft och företagsamhet grep han sig genast an med att hugga och skövla i den fagra lustgården på Porsö. Hela Ekängen dikade han ut och odlade upp. De »fridlysta» blommorna ha sedan fått reda sig bäst de kunnat, där de i ett fåtal tynande exemplar ännu gömma sig mellan stubbar och rishögar i det torrlagda kärret. Den mäktiga eken på Västerudden, i vilken Storö-örnarna tidvis haft sitt bo, det största och ärevördigaste trädet i hela yttre skärgården, hans moders vårdträd, lyckades han icke
| 102 |
Även ute i Norrskärgården fick man snart se spåren av hans
verksamhet. Den gamla lavbevuxna svalboden, där hans föräldrar
tillbragt så många härliga vårar och försomrar, passade icke
skärgårdens nye ägare. Han rev ned den till grunden och uppförde i
stället efter amerikanskt mönster ett vederstyggligt skjul av
korrugerad plåt. Dit förde han om vårarna stora sällskap av skyttar
från staden, som mot betalning tillätos att fara fram med fågellivet
hur de behagade. Efter några år var det i det närmaste slut på den
förr så rika ejderstammen, och Norrskärgården, som på Go-hjärtans-mors
tid var en pärla bland fågelskärgårdar, ligger nu lika ödslig och
fågelfattig som de flesta andra utkobbar.
