Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guds fåglar och Guds blommor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så satt nu Gohjärtans-mor-lilla och smekte med
lätt hand åden över ryggfjädrarna och jollrade och
småpratade med henne, där hon, omgiven av den lätta
kransen av gråbruna, stjärnlika dun, troget låg och
ruvade sina ägg. Och vid att hon satt där, föll hon i
tankar över livet och naturen, och hennes klara, grå
ögon göto tårar av rörelse inför denna levandegjorda
bild av moderskärleken. När så ejderhonan efter några
veckor fann belöningen för sina ömma omsorger och kom
simmande in i hamnviken med sina dunungar efter sig
i kölvattenslinje, då kände sig den lilla gumman ännu
vekare om hjärtat; då tänkte hon på den barnskara, hon
en gång sett växa upp omkring sig och som hon skyddat
och omhuldat med hela kraften av sin modersömhet.
En av de små ådruggarna, som föreföll livligare och
ostyrigare och vållade sin moder mera besvär än de
andra, men som just därför tycktes vara hennes hjärta
allra närmast, påminde henne om honom, pojken, som
sextonårig gick till sjös och sedan aldrig lät höra
av sig. Och då en vacker dag den glupska havstruten
kom farande som ett ont från ovan och slukade i sig
två andra av ruggarna, mindes hon sina båda yngsta,
som trots hennes förtvivlade kamp mot allhärjaren, i
späd ålder rycktes bort av en våldsam difteriepidemi.
Men ådfågeln var naturligtvis icke det enda
fågelfolket som hade en fristad hos de gamla i
Norrskärgården. Svärtorna lågo par om par i sunden,
tills de framemot midsommar bekvämade sig till att
bogöra bland enar och svarthallonbuskar. De små
snabbflygande viggarna, som icke utan skäl lånat
sitt namn av blixten, balade för sina många ägg i
sävruggarna kring »bäckarna». Hela luften stod full av
vitfåglarnas skrin och vingfladder. Tärnorna krystade
fram sitt skarpa »tirr-r-r»!, där de på flaxande
vingar stodo stilla i luften, spejande efter småfisk
i grundvattnet. Vitglänsande, svartmantlade sillmåsar,
skärgårdsbornas »ljusor», sutto utposterade över allt
på hällar och klintar. På Vitbådan längst i öster ute
emot havet häckade ett par av den stora, högröstade
skräntärnan. »Svartlasse», labben, jagade måsarna och
trutarna, då de med fylld kräva kommo åter från sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
