Så satt nu Gohjärtans-mor-lilla och smekte med lätt hand åden över ryggfjädrarna och jollrade och småpratade med henne, där hon, omgiven av den lätta kransen av gråbruna, stjärnlika dun, troget låg och ruvade sina ägg. Och vid att hon satt där, föll hon i tankar över livet och naturen, och hennes klara, grå ögon göto tårar av rörelse inför denna levandegjorda bild av moderskärleken. När så ejderhonan efter några veckor fann belöningen för sina ömma omsorger och kom simmande in i hamnviken med sina dunungar efter sig i kölvattenslinje, då kände sig den lilla gumman ännu vekare om hjärtat; då tänkte hon på den barnskara, hon en gång sett växa upp omkring sig och som hon skyddat och omhuldat med hela kraften av sin modersömhet. En av de små ådruggarna, som föreföll livligare och ostyrigare och vållade sin moder mera besvär än de andra, men som just därför tycktes vara hennes hjärta allra närmast, påminde henne om honom, pojken, som sextonårig gick till sjös och sedan aldrig lät höra av sig. Och då en vacker dag den glupska havstruten kom farande som ett ont från ovan och slukade i sig två andra av ruggarna, mindes hon sina båda yngsta, som trots hennes förtvivlade kamp mot allhärjaren, i späd ålder rycktes bort av en våldsam difteriepidemi. Men ådfågeln var naturligtvis icke det enda fågelfolket som hade en fristad hos de gamla i Norrskärgården. Svärtorna lågo par om par i sunden, tills de framemot midsommar bekvämade sig till att bogöra bland enar och svarthallonbuskar. De små snabbflygande viggarna, som icke utan skäl lånat sitt namn av blixten, balade för sina många ägg i sävruggarna kring »bäckarna». Hela luften stod full av vitfåglarnas skrin och vingfladder. Tärnorna krystade fram sitt skarpa »tirr-r-r»!, där de på flaxande vingar stodo stilla i luften, spejande efter småfisk i grundvattnet. Vitglänsande, svartmantlade sillmåsar, skärgårdsbornas »ljusor», sutto utposterade över allt på hällar och klintar. På Vitbådan längst i öster ute emot havet häckade ett par av den stora, högröstade skräntärnan. »Svartlasse», labben, jagade måsarna och trutarna, då de med fylld kräva kommo åter från sitt