Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guds fåglar och Guds blommor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fiskafänge. Tordmularna, som hade sin klippborg
på den i gigantiska klintar och block sönderklyftade
Pelle-kobben, skuro luften med så hastiga vingslag,
att det såg ut som hade de haft tio i stället för
ett par vingar. »Tyllen», rödbenan, ropade sitt
anklagande »tjuv, tjuv!» med så tydligt uttal, att
man rent av kände sig generad, man måtte nu ha hur
gott samvete som helst. En grissla hade lagt sina två
stora, brunfläckiga ägg i stenfoten till fiskeboden,
och »albrok» (strandskata) och »tvetrick» (roskarl)
gingo visslande omkring de gamla och läto sig matas av
dem, där de sutto och rensade ejderdun i solskenet
uppe på bergknuven.
Ibland hände det även, att själve »Gammel-Ante» kom
på besök och hämtade sig ett par fågelruggar från den
stora barnkammaren i den grunda fladan eller ljustrade
en gädda eller en »idplugg» i någon av rörvassvikarna
söder på Storskäret. Gubben svor en vers över honom,
liksom han brukade svära över truten. Men då han en
gång gick efter lodbössan för att försöka smyga sig
inom skotthåll för örnen, där han satt på ett grund
och lät sig en ejderunge väl smaka, bad gumman honom
för all del låta bli.
- De äro ju skapade varelser allesammans sade hon. – Guds
fåglar. Och när Han så förordnat, att den ena
fågeln skall leva av den andra, så måste det också
vara på det viset, och det är bara människornas
kortsynthet och avundsjuka som komma dem att förgruva
sig över någonting sådant som att djuren äta upp
varandra. – Som om inte t. o. m. kristna människor
skulle göra detsamma, om också inte rent lekamligen
taget!
Förresten kunde örnen knappast vara någon annan
än deras egen »Gammel-Ante» från Porsö? – – – Hon
skulle väl aldrig glömma hur glad hon blivit,
då örnarna första gången byggt sitt väldiga bo i den
stora eken på Västerudden, hennes ek, som hon fått
till skänks av sin far, den gången hon läst sig fram, och som
hon var lika rädd om som sin ögonsten. Sedan hade hon varje
försommar i konvaljetiden stått under eken och sett örnparet
mata sina ungar utan att låta störa sig av hennes närvaro. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
