var nästan som om hon stått fadder åt örnungarna, tyckte hon. -- Å, han borde väl ändå veta bättre än att vilja skjuta på hennes Gammel-Ante! Och gubben, som visste, att hans gumma alltid hade rätt, bemästrade sin jaktiver och gick en smula slokörad och hängde lodbössan tillbaka på spiken i bodsvalen. Ja, det var ett härligt, ett avundsvärt liv dessa båda gamla förde där ute i Norrskärgården bland sina befjädrade skyddslingar. Och vem kan undra på att Go-hjärtans-mor-lilla var gång hon gick till brunnen där hemma på ön, brukade stanna på berget utanför stugan och längtans fullt blicka ut mot de hägrande blå landkonturerna i nordost. Men om Norrskärgården med dess skaror av häckande sjöfåglar ständigt utgjorde ett mål för hennes längtan, så var Porsö, den sydligaste av de stora skogs- och lövängsholmarna utanför hemlandet, knappast mindre dyrbar för hennes hjärta. Även i den hade de del, men då den låg över en halv mil från hemlandet, lämpade den sig varken för kreatursbete eller höslåtter. En söndag i juni för omkring fyrtio år sedan -- hon var då ännu i sin kraftigaste ålder -- tog Go-hjärtans-mor-lilla sin mjölkeka och rodde ut till Porsö. Hon hade de tomma mjölkflaskorna med i avsikt att på hemvägen mjölka korna på Svedjeudden, men gav sig i väg flera timmar före mjölkningsdags för att få stanna på Porsö så länge som möjligt. Hon ville njuta av de många ljuvliga blommorna och lyssna på göken och de andra sångfåglarna, som just vid den tiden höllo sina mest fulltoniga jubelkörer på det vackra skäret. Det var en mild och glittrande solskensdag. Hemfjärden låg alldeles stilla -- och blå som en viol. På insidan av Fjärdskär posterade den granna »albroken» med sin svarta och vita dräkt, sina rosafärgade strumpor och sin lysande orangegula näbb. Uppe på »Hölasset», det stora, runda jättekastet vid inloppet till Långsundet, låg en fiskmås på ägg, och på ett grund litet längre bort stod rödbenan och bugade och