Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guds fåglar och Guds blommor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var nästan som om hon stått fadder åt örnungarna,
tyckte hon. – Å, han borde väl ändå veta bättre än
att vilja skjuta på hennes Gammel-Ante!
Och gubben, som visste, att hans gumma alltid hade
rätt, bemästrade sin jaktiver och gick en smula
slokörad och hängde lodbössan tillbaka på spiken i
bodsvalen.
Ja, det var ett härligt, ett avundsvärt liv dessa
båda gamla förde där ute i Norrskärgården bland sina
befjädrade skyddslingar. Och vem kan undra på att
Go-hjärtans-mor-lilla var gång hon gick till brunnen
där hemma på ön, brukade stanna på berget utanför
stugan och längtans fullt blicka ut mot de hägrande
blå landkonturerna i nordost.
Men om Norrskärgården med dess skaror av häckande
sjöfåglar ständigt utgjorde ett mål för hennes
längtan, så var Porsö, den sydligaste av de stora
skogs- och lövängsholmarna utanför hemlandet,
knappast mindre dyrbar för hennes hjärta. Även i den
hade de del, men då den låg över en halv mil från
hemlandet, lämpade den sig varken för kreatursbete
eller höslåtter.
En söndag i juni för omkring fyrtio år sedan – hon
var då ännu i sin kraftigaste ålder – tog
Go-hjärtans-mor-lilla sin mjölkeka och rodde ut till
Porsö. Hon hade de tomma mjölkflaskorna med i avsikt
att på hemvägen mjölka korna på Svedjeudden, men gav
sig i väg flera timmar före mjölkningsdags för att få
stanna på Porsö så länge som möjligt. Hon ville njuta
av de många ljuvliga blommorna och lyssna på göken och
de andra sångfåglarna, som just vid den tiden höllo
sina mest fulltoniga jubelkörer på det vackra skäret.
Det var en mild och glittrande solskensdag. Hemfjärden
låg alldeles stilla – och blå som en viol.
På insidan av Fjärdskär posterade den granna
»albroken» med sin svarta och vita dräkt, sina
rosafärgade strumpor och sin lysande orangegula
näbb. Uppe på »Hölasset», det stora, runda jättekastet
vid inloppet till Långsundet, låg en fiskmås på ägg,
och på ett grund litet längre bort stod rödbenan och bugade och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
