Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guds fåglar och Guds blommor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bockade, alltunder det hon lät höra sitt silverklara
vårläte: »Kyri-li, kyri-li, kyri-li... !»
När rodderskan lämnat södra uddarna av Ängsö på
vänster hand och kom fram till det ställe, där
Långsundet öppnar sig mot Brantöfjärden och man
har fri utsikt till Gudungskär och Gråhararna och
andra skär och kobbar ännu längre ut till havs,
fick hon höra ett väldigt kacklande och plaskande:
»Gack-gack-kock-kock-kock!» lät det, så att det gav
eko i hällarna.
Det var en flock ådor med nykläckta »ruggar» som lågo
i solglittret ute i gattet, omsvärmade av en väldig
skara »skröjor», ejderhonor, som ännu äro för unga
att lägga ägg eller fått sina reden ödelagda av
tvåbenta eller bevingade äggplundrare. Dessa ungmör
eller barnlösa viv, eller vad man skall kalla dem,
hysa ingen högre åstundan än att få tjänstgöra som
barnfröknar åt sina bättre lottade medsystrar. Men
om någon av ådfruarna bara för ett ögonblick vänder
ryggen till, vips är en skröja framme, tränger sig
emellan modern och ungarna, som hon håvar åt sig
med vingen, och försöker simma bort med dem. Ibland
lyckas kanske barnarovet, och den stackars åden, som
så hastigt och lustigt berövats hela sin barnskara,
har ingenting annat att göra än giva sig ut och söka
reda på småttingarna eller, om det icke skulle lyckas,
stjäla åt sig en annans kull.
Att sådana uppträden icke kunna avlöpa utan slagsmål
och tumult med ty åtföljande vingplask och högljutt
kacklande är lätt att förstå.
Men Go-hjärtans-mor gav sig den gången icke tid att
titta på ådfåglarna. Hon fortsatte sin rodd in i
Sikösundet mellan Storö och Inner-Sikö. Där fick
hon syn på örnarna, som svävade kring i mäktiga
spiraler högt uppe i det blå. – Vad stod på, efter
som de skreko och klickade så förskräckligt? Tänk,
om några kältringar till pojkar gått i land för att
plundra deras bo! – Hon blev icke lugn, förrän hon
rott omkring udden och övertygat sig om att det icke
låg någon båt vid stranden.
Hunnen ännu ett stycke in i sundet, varsnade hon rakt för ut
i syd-syd-ost den fjärrblå konturen av Blåskärs mäktiga fyrbåk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
