Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guds fåglar och Guds blommor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brunprickiga ägg, som den hulda makan troget ruvat,
alltsedan maj började strö sippor i skogen, hade
plötsligt brustit sönder och öppnat sig för de allra
»sötaste» små ungar med stinna, blåa magar, långa,
smala, ständigt kringvirrande halsar och stora huvuden
med blinda ögon och gulröda, vidöppna gap. Det var
därför de voro så glittrande glada; det var därför
det kändes så skönt att leva! Bara de tänkte på de
små liven, där de lågo i sina av västanfläkten rörda,
konstrikt sammanfogade stråvaggor bland snåren eller
på mjuka fjäderbolstrar nere i trädhålens trygga
och svala barnkamrar, måste de sjunga, bara sjunga,
tills det nästan slog lock i deras små strupar.
Liksom de flesta skärgårdsbor hade Go-hjärtans-mor
alltifrån barndomen lärt känna igen och skilja mellan
alla olika slags sjöfåglar, men med lantfåglarnas
namn var hon icke så väl förtrogen. Därför hade hon
själv efter bästa förstånd satt namn på en del av
de småfåglar, hon tyckte bäst om. Så kallade hon
trädgårdssångaren med hans om taltrasten påminnande
sång helt enkelt för »lilltrasten» och rödhakesångaren
»klockarefar», emedan han alltid började sjunga på
bestämd tid morgon och afton och liksom tog upp otte- och
vesperpsalmen där inne i skogens gröna tempel.
Då och då under det hon gick, sprätte en harunge upp
ur buskarna framför henne. Än brakade ett tjäderflog
genom skogen, än var det en orrhöna som, överraskad
tillsammans med sina nykläckta ungar, linkande iväg
över tuvorna, alldeles som om hon brutit både vingar
och ben – detta endast för att leda den annalkandes
uppmärksamhet på sig, bort från ungarna. Där kastade
sig en ringduva med visslande flykt ut från en tät
gran, där for en koltrast smackande upp ur buskarna,
så plötsligt och oväntat, att hon kunnat bli rakt
hjärtskrämd, om hon icke varit så förtrogen med
skogens alla olika läten.
Och göken ku-kuade och gol. – Du store, hur han gol,
från norr och söder, öster och väster!
Rätt som det var kom hon att tänka på hur hon som barn och
även senare plägade krypa in under den stora granen där borta, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
