vilken göken brukade sitta. Och när så den vackra fågeln med den långa stjärten och det hökfärgade bröstet kommit farande på spetsiga vingar, slagit till i toppen och börjat ropa sitt »kou-kou», tydligt och eftertryckligt som uttalat med människoröst, hade hon andäktigt och troskyldigt, med återhållen andedräkt önskat sig tre goda ting. Hennes önskningar hade alltid varit desamma: Hälsa, tålamod och ett långt liv. -- Icke för det att hon hade så värst höga tankar om människolivet i och för sig, så som det vanligen gestajtar sig. Men gammal ville hon i alla fall bli, om icke för annat så för att så länge som möjligt få skåda och njuta av allt skönt och härligt ute i naturen. Dit bort till granen ville hon gå även i dag. Det ljudliga ku-kuandet från det hållet tydde på att göken fortfarande hade sin älsklingsplats där. Över en leende äng, där senkomna gullvivor och majvivor ännu lyste bland gräset under de spridda ekarna, tog hon vägen in i en tät och sank skogsdrog. Där inne under granars, alars och aspars skugga, mellan täta snår av viden, hassel, brakved, tibast och try rådde en fuktig, drivhusartad värme, som kommit konvaljerna att växa högre och storblommigare än på andra ställen på ön. -- Där var det som hon skådade undret, som kom hennes hjärta att slå i hastigare takt och grep henne så, att hon sjönk ned på tuvan med knäppta händer och vitt uppspärrade ögon: Några steg framför henne, bland konvaljer, ormbär, gökärt och blåbärsris, reste sig några höga, praktfulla örter, olika alla blommor hon dittills sett i skogen. De breda, djupt ådrade, bjärtgröna bladen och de stora lysande blommorna, som nedtill bildade en svavelgul läpp, till formen påminnande om en rund mössa eller, om man så vill, en primitiv sko eller socka, och upptill några smala, rödbruna kalkblad, gjorde ett så sällsamt och främmande intryck, varjämte de på ett alldeles särskilt sätt tilltalade hennes lantliga smak för granna färger. Hon sökte i sitt minne men kunde icke finna något annat att likna dem vid än såsom hon föreställde sig liljorna i Saron. -- En mera växtkunnig och beläst person skulle