kanske snarare ha jämfört dem med de praktfulla orchidéer, som på en natt trollas fram i tropikernas dunstmättade regnskogar. Där satt Go-hjärtans-mor på sin tuva och bara såg och såg på de sällsamma blommorna. -- -- -- Tre, fyra, ... sex blommor räknade hon. Hennes huvudduk hade glidit ned på halsen, och svetten rann i pärlor utför de blossande kinderna, där myggen fick grassera, utan att hon gjorde min av att vifta bort den. Hon såg och njöt och undrade i sitt stilla sinne om icke synen, ty en sådan måste det väl ändå vara, snart skulle försvinna. Men då »undret» alltjämt dröjde kvar, kröp hon fram till det, kände försiktigt på bladen och stänglarna och luktade på de lysande, gula toffelblommorna. De doftade svagt av nejlika, tyckte hon. Sedan började hon lika försiktigt peta med fingret invid stjälken av en bland blommorna för att utröna om de verkligen hade rot eller, när allt kom omkring, bara voro konstgjorda och nerstuckna i marken av någon spektakelmakare. -- Jo, blomman hade verkligen en knölig rot, ungefär som en Adam och Eva, och ju mer hon petade på den, desto skarpare kändes nejlikedoften. Som förhäxad blev hon sittande framför blommorna, utan att märka hur minuter och timmar skredo, hur solen kysste trädtopparna till god natt, hur taltrasten började sin aftonkonsert, hur morkullan med sitt djupa knorrande började draga längs kärret och nattskärran, skogens flitiga spinnerska, satte fart på sin spinnrock borta på de torra hällmarkerna nordost på ön. Först när rödhaken, hennes »klockarefar», plötsligt stämde upp sin enkla visa, spratt hon till -- Herre Gud! Hon hade ju alldeles glömt bort korna på Svedjeudden! I ett nu stod hon åter på fötter, satte huvudduken till rätta, kastade ännu en lång blick på de underbara blommorna, där de lyste som tända vätteljus genom sommarkvällens lätta skymning, och började springa neråt båtläget. Halvannan timme senare kom hon ivrig och upphettad instörtande i köket därhemma. Mannen satt på fållbänken och täljde gjordar till ryssjor.