- Kom med ett tag! Hon drog honom med sig in i kammaren såsom hon brukade göra, när någonting, som icke var avsett för barnens öron, skulle avhandlas. Och så kom berättelsen om »undret» livligt och impulsivt likt en rännil i tjällossningen. -- Han skulle bara ha sett dem! ... Blommor, stora och lysande som altarljusen under julottan i kapellet eller som ... som de liljor i Saron. Det var Guds blommor, Guds vilda blommor ... Och att tänka sig, att han låtit dem växa upp just på deras holme och deras skifte, i kärret vid Ekängen! Tidigt följande morgon gjorde de sällskap ut till Porsö för att han, mannen, skulle få se och lära sig känna igen den nya växten. Och där de stodo tillsammans inne i snåret, beundrande de sällsamma blommorna, lovade de varandra att icke säga ett ord om sin upptäckt till någon levande varelse, icke ens till barnen. Så underligt det än kan tyckas den som närmare känner till vår skärgårdsbefolkning, men det lyckades dem verkligen att bevara hemligheten hela den sommaren, och det fastän de gång på gång foro ut till Porsö för att, så länge blomningens under varade, njuta av det praktfulla skådespelet där inne i kärret. -- -- -- En utblommad planta grävde de upp med den kryddoftande roten för att plantera om den hemma i täppan, men då det genast blev tydligt att försöket icke skulle slå väl ut, gjorde de aldrig om det. Kommo så nästa vår och sommar med nya blommor och ny fåglalåt. Då ville de passa på att få se »undret» riktigt från början -- om det nu verkligen skulle upprepas! Jo, sannerligen! Där mellan spirade konvaljeblad urskilde de tydligt de ännu outvecklade, bjärtgröna bladen till »Guds nya blomma», och vad som gladde dem än mera -- nya plantor sköto alltjämt upp ur myllan, tills de kunde räkna dubbla antalet mot föregående sommar. Om söndagarna eller när de eljes hade någon tid övrig från det dagliga släpet och vinden var gynnsam, stucko de iväg till Porsö för att beskåda sin skatt. De täta färderna dit ut kunde dock i längden icke undgå att väcka