Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guds fåglar och Guds blommor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ju förstå, att de ä glada åt blommorna och inte unnar
oss andra att ens få titta på dom!»
- Ja, så var det, så var det naturligtvis! Se, mor
Söderberg hon visste då allting och begrep då allting
så bra! Men så var hon också av finnblod. – Fast så
mycket var då säkert att vad blommorna vid Ekängen
anbelangade, så skulle de där människorna inte bli
ensamma om dem! För se, blommor och bär voro, Gud
ske lov, gemensam egendom, som jordägaren icke kunde
hindra andra fattiga stackare att göra sig nytta av!
Lena på Långskaten, som hade sin så gott som enda
kontanta inkomst av att fara till staden med bär
och blommor och idegranskvistar, var den första som
passade på att plocka en bukett av Go-hjärtans-mors
granna blommor. Då hon veckan före midsommar stod inne
i staden på det dammiga Ladugårdslandstorg med sin
präktiga skörd från de saltomflutna skären, stack hon
ned den praktfulla, gula blomsterkvasten mitt i den
klädkorg full av konvaljebuketter, som stod framför
henne. Och då hon kom hem till sin ö, kunde hon,
trots bästa vilja icke hålla inne med att en fin herre
givit henne en hel krona för grannlåtsblommorna.
Nu var det färdigt! Var enda gumma på ön, som kunde
hålla i en åra eller styra en båt något så när, skulle
ut till Porsö för att få del av rovet. De, som icke
kunde roffa åt sig hela buketter – blommorna hade
under årens lopp förökat sig och voro nu spridda över
en ganska stor fläck av kärret – skulle åtminstone
ha några stycken av »de stora gula» att pryda upp
sina konvalje- och nattfiolbuketter med.
Go-hjärtans-mor var översiggiven för sina vackra
blommor. Så ofta hon kunde taga sig tid därtill, låg
hon ute på holmen och vaktade dem som draken ruvar
över guldet, och fick hon reda på att någon varit där
och plockat, gick hon direkt till den skyldiga och tog
honom eller henne i upptuktelse – icke med högröstat
gräl och en ström av skällsord, såsom allmogekvinnor
ofta ha för sed, utan stilla och godmodigt, så att
motparten stod där helt förvånad och svarslös.
»Tycker inte du som jag», brukade hon börja, »att de där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
