Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guds fåglar och Guds blommor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blommorna äro allra vackrast, där de stå och lysa nere
i det svarta kärret. Det är Guds blommor, och Han
har låtit dem växa upp där, inte för att du eller
jag skall plocka dem och kanske sälja dem i sta’n,
utan till glädje för oss alla. Förresten skall jag
säga dig en sak: Vi äro alldeles för snikna och
penningkära här på land. Vad tjänar det till att
försöka göra pengar av allt och lägga på kistbotten,
då man ändå inte kan taga med sig ett rött öre, när
ens tid är ute och man skall stoppas ned i mullen!»
Icke för att de rätt förstodo ett sådant tal, men
Go-hjärtans-mor var nu en gång en sådan människa,
att ingen kunde låta bli att lyssna till och tänka på
vad hon sade. En del av gummona läto också verkligen
beveka sig till att lämna blommorna i fred.
Mot de förhärdade och tredskande använde Go-hjärtans-mor
en annan metod:
Hon kom att tänka på alla gamla historier hon hört i
sin barndom och som de flesta öborna ännu trodde på,
historier om sjöfrun och skogsrået och om stackars
människor, mest kvinnor och barn förstås, som
»kommit före», då de ensamma varit ute och plockat
bär eller sökt efter kor och ungkreatur borta på de
mera avlägsna och ensliga holmarna. Nu hade hon alltid
varit vän av ett gott skämt; och kunde hon genom ett
sådant freda sina kära blommor mot grannarnas rofferi,
drog hon sig icke för att driva det en smula längre
än hon eljes skulle ha gjort.
Så hände det sig att ett par gummor från Gammelbyn,
som vid olika tillfällen rodde ut till Porsö i
akt och mening att göra ett riktigt stortag bland
grannlåtsblommorna på Ekängen, halft vettskrämda,
kommo tillbaka med oförrättat ärende. Båda två hade
de hört en sådan gruvlig olåt och sådana fasansfulla
skrik inifrån skogen på ön, att det var så att blodet
hållit på att stelna i ådrorna på dem. Ibland hade det
hörts djupt och dystert som uven, då han i marskvällen
låter höra sin stämma från bergbranterna på Storö,
ibland hade det skrikit gällt och förtvivlat som en lom.
Men icke hade det varit någon fågel eller något fyrfotadjur, så
mycket var då säkert. Och en människa kunde det icke heller ha
varit, ty någon båt hade ej stått till att upptäcka vid ön. – Att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
