blommorna äro allra vackrast, där de stå och lysa nere i det svarta kärret. Det är Guds blommor, och Han har låtit dem växa upp där, inte för att du eller jag skall plocka dem och kanske sälja dem i sta’n, utan till glädje för oss alla. Förresten skall jag säga dig en sak: Vi äro alldeles för snikna och penningkära här på land. Vad tjänar det till att försöka göra pengar av allt och lägga på kistbotten, då man ändå inte kan taga med sig ett rött öre, när ens tid är ute och man skall stoppas ned i mullen!» Icke för att de rätt förstodo ett sådant tal, men Go-hjärtans-mor var nu en gång en sådan människa, att ingen kunde låta bli att lyssna till och tänka på vad hon sade. En del av gummona läto också verkligen beveka sig till att lämna blommorna i fred. Mot de förhärdade och tredskande använde Go-hjärtans-mor en annan metod: Hon kom att tänka på alla gamla historier hon hört i sin barndom och som de flesta öborna ännu trodde på, historier om sjöfrun och skogsrået och om stackars människor, mest kvinnor och barn förstås, som »kommit före», då de ensamma varit ute och plockat bär eller sökt efter kor och ungkreatur borta på de mera avlägsna och ensliga holmarna. Nu hade hon alltid varit vän av ett gott skämt; och kunde hon genom ett sådant freda sina kära blommor mot grannarnas rofferi, drog hon sig icke för att driva det en smula längre än hon eljes skulle ha gjort. Så hände det sig att ett par gummor från Gammelbyn, som vid olika tillfällen rodde ut till Porsö i akt och mening att göra ett riktigt stortag bland grannlåtsblommorna på Ekängen, halft vettskrämda, kommo tillbaka med oförrättat ärende. Båda två hade de hört en sådan gruvlig olåt och sådana fasansfulla skrik inifrån skogen på ön, att det var så att blodet hållit på att stelna i ådrorna på dem. Ibland hade det hörts djupt och dystert som uven, då han i marskvällen låter höra sin stämma från bergbranterna på Storö, ibland hade det skrikit gällt och förtvivlat som en lom. Men icke hade det varit någon fågel eller något fyrfotadjur, så mycket var då säkert. Och en människa kunde det icke heller ha varit, ty någon båt hade ej stått till att upptäcka vid ön. -- Att