Go-hjärtans-mor låtit sätta sig i land där för att hämtas först efter mörkrets inbrott kunde de förskrämda kvinnorna icke räkna ut. Allt nog, Porsö började få dåligt rykte bland folket på hemlandet, och Go-hjärtans-mor fick några år bortåt ha sina blommor, så där tämligen i fred. -- Ända till dess den förträffliga »kulturen» likt ett månghövdat sjöodjur dök upp även i den yttre skärgården och satte avkomma i form av regelbunden ångbåtsförbindelse med storstaden, lustseglare, sommargäster och mera sådant. Den första sommarvillan med frontespis, glasveranda och plåttak kom till vid Skredholmsfjärden. Som ett dumt flatskratt mitt under en allvarlig teaterscen stack den av mot grönskan på den albevuxna stranden, där man dittills endast sett de låga röda och grå stugornas blida anleten. Herremannen, som byggt den, var naturälskare på sitt sätt och hade gjort trädgårdsodlingen till sin passion. När han fick höra talas om den sällsynta växten på Porsö, for han genast dit ut i sin kutter och grävde upp så gott som hela beståndet för att omplantera rotstockarna på den konstgjorda terras, han med svett och möda åstadkommit på de rundslipade hällarna omkring villan. Efter den betan dröjde det många år innan Go-hjärtans-mors blommor åter hunno taga igen sig och föröka sig. Hittills hade varken Go-hjärtans-mor själv eller någon annan av öborna haft reda på den sällsamma blommans rätta namn. »Porsö-ros» eller rätt och slätt »den stora gula» brukade de kalla den. Men en gång kom en naturälskare och blomstervän från staden att under sina upptäcktsfärder bland holmarna gå i land på Porsö. Det var mitt i blomningstiden, och han vandrade länge omkring på de härliga lövängarna, överväldigad av en sådan naturens yppighet och fägring. Och när han så slutligen fann vägen till Ekängen och såg drottningen bland våra vilda orchidéer, guckuskon (Cypripedium calceolus) lysa fram mellan buskarna i kärrkanten,