fråga. Hon gav sig ingen ro, innan man tagit fram papper och penna och skrivit en ansökan om fridlysning. Med darrande hand tecknade hon sitt namn under skrivelsen. - Är det nu riktigt säkert att dom bli fredade, så att ingen längre får plocka dom och att Guds blommor få växa där, så länge Han vill, att dom ska göra de? sporde hon helt troskyldigt. - Ja, det trodde främlingen, att han kunde lova ... När han så stoppade fridlysningsansökningen i fickan och sade farväl, såg han stora glädjetårar bana sig väg utför den gamlas fårade kinder. -- -- -- Nu vilar Go-hjärtans-mor sedan några år tillbaka vid sin makes sida under ett av de svarta träkorsen på öns kyrkogård -- en äkta skärgårdskyrkogård på en bergsluttning mot öster, där vinden från havet har fritt spelrum mellan gravarna och där det under vackra sommardagar står som en vit sky av svävande måsar och tärnor över hängbjörkarnas toppar. Hon fick uppleva att guckuskon på Ekängen blev fridlyst. -- Men hör vad som hände, sedan hon väl var borta! Jo, den där sonen, som gått till sjös, då han var sexton år, och sedan icke låtit höra av sig, uppenbarade sig helt plötsligt på hemlandet kort efter moderns död. Det hade icke gått så värst bra för honom där ute, så det passade honom förträffligt att få vara med och dela arvet efter de gamla. Tyvärr ville det sig så att skogsskiftet på Porsö och västerhalvan i Norrskärgården kommo på hans lott. För att visa prov på sin där borta i dollarlandet förvärvade handlingskraft och företagsamhet grep han sig genast an med att hugga och skövla i den fagra lustgården på Porsö. Hela Ekängen dikade han ut och odlade upp. De »fridlysta» blommorna ha sedan fått reda sig bäst de kunnat, där de i ett fåtal tynande exemplar ännu gömma sig mellan stubbar och rishögar i det torrlagda kärret. Den mäktiga eken på Västerudden, i vilken Storö-örnarna tidvis haft sitt bo, det största och ärevördigaste trädet i hela yttre skärgården, hans moders vårdträd, lyckades han icke