inne i den gamla kojan på Skatudden, som folket där upplåtit åt honom. Då tager han i håll med sitt vanliga vinterarbete, att tälja gjordar och binda armar till ryssjor. Och icke större behov än han har, så räcker pengarna, som han förtjänar om vintern, till för honom att leva på även under sommaren, d. v. s. till bröd och kaffe och tobak och möjligen litet starkt då och då. Vad han eljes kan behöva hämtar han ju ur sjön. Varför skulle han arbeta mer än nödigt? Skulle han kanske börja spara och lägga på hög? -- Vem skulle väl ha gott av det? Han är ju ungkarl och speleman, som det heter, och har icke en levande själ som han behöver tänka på eller draga försorg om. Folk förgruvar sig naturligtvis över honom och säger, att han icke bär sig klokt åt som ligger ute på det där sättet, att han är en djävul mot sin egen kropp, och att det kommer att taga en ände med förskräckelse, då han blir gammal och orkeslös. -- Men sådant bara skrattar han åt. I dag har det varit en dag efter hans sinne, en riktig klang- och jubeldag! En vårluft, stark och upplivande som vinet, han mindes från sin ungdoms långresor nere i Medelhavet ... Ett par hastigt övergående snöbyar strax efter soluppgången, men därefter uppklarnande himmel och en lagom stark bris, som satte fart på fågelsträcket. Och nu den ljuvligt smekande solvärmen i lä av klinten! Alexander har setat där hela morgonen, eller rättare sagt halva natten och hela morgonen. Klockan hade icke slagit tolv, då han vaknade i den gamla lavbelupna boden på Skötkobben, gjorde upp eld och satte på kaffe. -- Necken men inte han månde ligga och sova en sådan natt! -- Så hade han trevat sig fram mellan de stora blocken på stranden, skjutit ut båten och satt kurs på Ådskär, rakt emot månstrimman. Han var tidigare ute än både skyttar och sträckfåglar. Det var han som skrämt gässen från grundet vid Österudden. Och sedan han väl kommit i land på skäret och krupit ihop under bergklinten, hade han sett och hört allt som tilldragit sig på fjärden och kobbarna runt omkring.