Gammalbypojkarna på Sävgrundet ... Två dova smällar ... och så ännu en. -- Jo, fåglarna tycktes verkligen ha blivit på platsen. Och nu! Nu få de sig ett riktigt fäll borta vid Stångskäret. Det är då mer än man kan unna dem ... Tio - tolv - sexton ejderfåglar i samma tropp! Det brakar lös en förskräcklig salva. Men hur de skjuta till vägs, det vete Necken. Ty då troppen lyfter och far i väg utåt fjärden, räknar Alexander med en viss tillfredsställelse fortfarande sexton fåglar. Men först sedan snöbyarna ruskat ned och allfågeltropparna komma instormande, blir det riktigt liv i spelet. -- »A-aula-a-a-aula!» -- Å, vilken musik! Skotten knalla i norr och söder, i öster och väster. Särskilt från Saltvikshållet, där ljuset från Blåskärs fyr ännu blinkar svagt genom det vikande töcknet, höres en jämn och ihållande skytteeld. Alexander har en gammal kasserad sälkikare bredvid sig på berget, och då han får se någonting långt borta, som han icke riktigt kan urskilja, eller det är någonting särskilt som väcker hans intresse, tar han försiktigt upp tuben och lägger stöd mot knäet. Ibland är det några mörka fåglar, som under låg flykt sträcka långt ute till havs. -- Ja, visst! Sjöorrar! -- Ibland är det en flock grågäss som gungar fram genom luften någonstädes ute vid Svartkobbarna. Alexander roar sig en stund med att räkna lommarna, som sträcka förbi. Men det är ett otacksamt göra. Ty lommarna äro i dag otaliga som vågorna på fjärden. Hans mun drar sig till ett leende under den mörka, borstiga mustaschen. -- Det kommer en stor allfågeltropp styrande rakt på Karl-Olofs skåre vid Österudden. Det är långstjärtade allgubbar och några stubbstjärtade ungallar och allkäringar. Sjungande och knarpande, kasta de sig ned mitt ibland vettarna, som slås över ända den ena efter den andra. -- Men intet skott faller. -- Sannerligen, har icke Karl-Olof setat och slumrat till i skåren. Ja, det har han!