Då äntligen kommer det ett par rungande smällar från skjutskåren i bergskrevan. Allfåglarna lyfta och göra en lov utåt sjön men återvända för att ånyo störta sig i fördärvet. Ett par skott till, och så tyckas de äntligen ha fått nog av äventyret. -- »Ja, kaller, ja kaller!» hörs Karl-Olof locka allt ivrigare. Men det hjälper ej. Fåglarna tyckas icke ha någon lust att fälla för tredje gången. -- -- -- Solen börjar gassa riktigt varmt. Det känns så skönt genom storvästen! Alexander sträcker vällustigt ut sig på rygg och låter blicken irra omkring bland vårliga skyar, där en liten stenfalk, som ser sig om efter boplats på skäret, står stilla på fladdrande vingar. Ett par nyligen anlända strandskator vissla ute på grundet, skärpiplärkan kvittrar, och en sädesärla kommer trippande utmed bergkanten, där hon får ögonen på några små flygfän, som väckts till liv av solgasset mot hällen. Ejdrarna ha slutat sträcka, och all fågeltropparna börja under fortsatt sång samla sig ute på fjärden. Endast lomsträcket är ännu i full gång. De flesta av sjöfågelskyttarna ha längesedan tagit upp sina vettar och farit hem. Allfågelkören växer i styrka. »A-aula-a-a-aula» jodlas det månghundrastämmigt i stigande och fallande tongångar. Alexander måste upp på klinten och betrakta sångarna genom kikaren. -- Mörka halsar, vitglänsande ryggar och långa spetsstjärtar burna i mjuk båge uppåt, höja sig och försvinna bland vågglittret. Det är som en enda stor levande flotte av fåglar. Många hundra, ja, kanske tusen stycken! -- Och när så flocken delar på sig och ett par hundra fåglar samtidigt taga till vingarna, är det som om den lugna fjärden rördes upp av en plötsligt framrusande cyklon. Alexander står i begrepp att åter sträcka ut sig på hällen, då han får ögonen på någonting vitt ute på grundslangorna på norra udden. -- Är det en vitfågel, eller bara en kringfarande skumtapp, eller ...? -- Han tar till kikaren. -- Jo, han tyckte väl