Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Havsbandets eremit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då äntligen kommer det ett par rungande smällar från
skjutskåren i bergskrevan. Allfåglarna lyfta och göra
en lov utåt sjön men återvända för att ånyo störta
sig i fördärvet. Ett par skott till, och så tyckas
de äntligen ha fått nog av äventyret. – »Ja, kaller,
ja kaller!» hörs Karl-Olof locka allt ivrigare. Men
det hjälper ej. Fåglarna tyckas icke ha någon lust
att fälla för tredje gången. – – –
Solen börjar gassa riktigt varmt. Det känns så skönt
genom storvästen! Alexander sträcker vällustigt ut sig
på rygg och låter blicken irra omkring bland vårliga
skyar, där en liten stenfalk, som ser sig om efter
boplats på skäret, står stilla på fladdrande vingar.
Ett par nyligen anlända strandskator vissla ute på
grundet, skärpiplärkan kvittrar, och en sädesärla
kommer trippande utmed bergkanten, där hon får ögonen
på några små flygfän, som väckts till liv av solgasset
mot hällen.
Ejdrarna ha slutat sträcka, och all fågeltropparna
börja under fortsatt sång samla sig ute på
fjärden. Endast lomsträcket är ännu i full gång.
De flesta av sjöfågelskyttarna ha längesedan tagit
upp sina vettar och farit hem.
Allfågelkören växer i styrka. »A-aula-a-a-aula»
jodlas det månghundrastämmigt i stigande och fallande
tongångar. Alexander måste upp på klinten och betrakta
sångarna genom kikaren. – Mörka halsar, vitglänsande
ryggar och långa spetsstjärtar burna i mjuk båge
uppåt, höja sig och försvinna bland vågglittret. Det
är som en enda stor levande flotte av fåglar. Många
hundra, ja, kanske tusen stycken! – Och när så flocken
delar på sig och ett par hundra fåglar samtidigt taga
till vingarna, är det som om den lugna fjärden rördes
upp av en plötsligt framrusande cyklon.
Alexander står i begrepp att åter sträcka ut sig på hällen, då
han får ögonen på någonting vitt ute på grundslangorna på norra
udden. – Är det en vitfågel, eller bara en kringfarande
skumtapp, eller ...? – Han tar till kikaren. – Jo, han tyckte väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
