Lars-Petter va med han också. På lördagskvällen blåste de full orkan, men Lars-Petter hade, kan tänka, gett sej haken på att han skulle hem te söndan. »Du kommer aldri över fjär’n, Lars-Petter», sa dom åt honom. Men i väg skulle han ändå! ... Å så gick de som de gick. Sjöfrun tog honom. -- -- -- När stadsbon åter vaknade ur sin morgonslummer, var han ensam i sjöboden. -- Jan-Erik hade, utan att kamraten märkt det, stigit upp och rott ut för att vittja näten. -- Solljuset letade sig in, icke blott genom fönstret utan även genom remnorna i tak och väggar, och över det nötta golvet med dess hopade bråte av gamla skärkarlsdoningar rörde sig ett oavbrutet spel av skuggor från fåglar, som svärmade omkring där utanför. -- Pi-i, pi-i! Ka-ka, ka! -- Ti-rr, ti-rr! -- Tju, tju! -- Kyrili, kyrili! ljöd det som en babylonisk förbistring av alla möjliga fågelspråk. Det var nästan som att vakna upp mitt inne i någon exotisk storstad och höra det högljudda sorlet av gatuförsäljarnes röster. På berget utanför stugan står Jan-Erik och gistar sina nät, och över hans huvud och runt omkring honom står det som ett moln av sirliga fisktärnor och silvertärnor. Då och då kommer en fiskmås eller en »ljusa» svävande. Deras bländvita kroppar lysa som eldgnistor i solen. Strandskatan visslar, och rödbenan flyger oroligt omkring, utösande sitt ovett över fridstörarne, medan roskarlen i sin brokiga harlekinskostym helt obesvärat går omkring och vänder på småstenarna vid stranden. Litet längre bort, där vattnet bildar en grund vik, simmar hela rader av små livliga tobisgrisslor. Det tyckes vara hanar de flesta, och då de råka komma varandra för nära, draga de in halsarna, gapa och väsa ilsket; men till öppet slagsmål kommer det icke. Deras honor ligga i allmänhet redan på ägg vid det här laget och äro sannolikt att söka någonstädes i skrevorna och hålen i den mäktiga blockvallen ett stycke uppe i land. Stadsbon går där och söker länge och väl utan att finna något. Men då han lägger sig ned, böjer undan de täta tistronbuskarna och kikar in under en av de stora lavbevuxna stenarna, ser han ett par mörka pärlögon glänsa i mörkret. Snart urskiljer han