solglittrande vattnet längre öster ut. Skulle en trut drista sig till att söka röva bort en ejderunge mitt i en flock vaksamma honor, kan det hända -- så berättar man åtminstone -- att dessa från alla håll störta sig över den stora rovmåsen, gripa honom i vingbenen och trycka ned honom under vattnet, tills han ömkligen drunknar. Men havstruten är, gudnås, icke den enda rövaren som är i farten en dag som denna ute i havsbandet. Giver man akt därpå, skall man hela morgonen få se ett nästan oavbrutet sträck av kråkor, som, kommande väster ifrån, sprida sig ut över de yttre skären och kobbarna. De komma en och en helt tyst och obemärkt och slå sig ned vid stränderna, som hade de kommit för att kalasa på av vattnet uppkastade musslor och döda fiskar. Men i verkligheten är det endast och allenast sjöfåglarnas ägg de vilja komma åt. Kråkorna äro, som man vet, specialister på ägg, och ute i skärgårdstrakterna leva de under vår och försommar nästan uteslutande på sådana. Många kråkor färdas dagligen miltals för att hämta den eftertrådda maten, under det att andra finna det bekvämare att slå sig ned och bliva bofasta på själva fångstplatsen. Några större träd att bygga bon i finns det ju merendels icke på sådana ställen. Det gäller därför att anpassa sig efter de lokala förhållandena och lägga redet, där så kan vara lämpligt, på grenarna av någon gammal vindpinad rönn- eller alruska, i en tät enbuske eller helt enkelt i en bergsskreva. Och lämnas de i fred av människorna och få ungar i boet, bliva även dessa uppfödda med ägg. Slug och påpasslig som alltid, sitter kråkan på någon högt belägen punkt av skäret och väntar på tillfälle till en kupp. På vitfågelkobbarna, där gråtrutarnas, »ljusornas», fiskmåsarnas och tärnornas reden ofta ligga tätt som sjöbodarna vid ett gammalt fiskeläge, är det icke lätt att göra en sådan. Där är det så många vakna, skarpblickande ögon som giva akt på objudna gäster, och vitfåglarnas näbbar äro just icke att leka med. Men allt som oftast uppstå tvister inom kolonien, tvister, som kunna var så häftiga, att de taga de agerandes uppmärksamhet