helt i anspråk och komma dem att glömma allt annat omkring sig. Då är det tid för kråkan att smyga sig fram och lägga beslag på äggen, i något tillfälligtvis övergivet rede. Eljes är det egentligen de mera ensamt häckande ejderhonorna som få sitta hårt emellan för hennes lystnad efter ägg. Den ruvande åden har ett gott skydd i den höga ljungen och de täta enmattorna, men förr eller senare upptäckes hon vanligen av kråkans skarpa ögon. Några små stjärnlika dun, som lossnat från balen och blivit hängande i ljungen, mera behövs det icke för att leda gråkappan på rätt spår. Är det nu en ung, oerfaren åd, som låter skrämma sig från redet av kråkans simulerade anfall, är saken snart utagerad. I regel ligger emellertid åden lugnt kvar på sina ägg och hugger morskt omkring sig, så snart fridstöraren närmar sig. Då låtsas kråkan som om hon uppgiver försöket och flyger bort, dock icke längre än att hon kan hålla ett öga på ejderhonans boplats. Åden kan icke bli liggande på äggen i all oändlighet. Hon måste ju emellanåt gå ned i sjön för att äta och dricka. I regeln gör hon det på bestämda tider morgon och afton. Och då vet kråkan nogsamt att hålla sig framme. Hon sliter bort det tunna duntäcket, som åden, då hon lämnade boet, brett över de stora, grågröna äggen, hackar hål på ett av dem, sticker undernäbben i hålet och flyger bort med ägget för att i lugn och ro sörpla i sig innehållet. Och så håller hon på, så länge det finns ett ägg kvar i redet. Krossade och tomma skal av ejderägg, kringströdda över allt på skären, vittna sommaren lång om kråkans glupska framfart. -- Och så var det även nu ute på Blålöga. - Det är rent märkvärdigt så envetna å fulla i hålen kråkfulingarna kan vara, då de ä frågan om att komma åt ejderägg, säger Jan-Erik till sin vän stadsbon. Jag satt en gång där borta på Gästharan -- han pekar öster ut -- och såg hur ett par kråkor höll på med en åd, som låg på ägg på en kobbe ett par hundra meter därifrån. Jag hade själkikaren me, så jag kunde se herrskapet lika bra, som om jag haft dom alldeles inpå näsan. Kråkorna va tydligen hane å hona, å att dom hade bo