Dittills hade det varit högst få utom ägarna till hemholmarna som vetat om örnarnas tillvaro där eller tagit någon närmare notis om dem. Nu skulle alla, skärgårdsbor och sommargäster, motorbåtsfarare och sommarseglare ut till holmarna för att se dessa märkvärdiga fåglar, som kommit ett sådant buller åstad. -- Ja, det hade knappast kunnat bliva värre, om länsstyrelsens anslagstavlor verkligen satts upp vid båtlägena. På så sätt stördes örnarna i sin häckning till den grad, att det ett år såg ut som skulle de helt och hållet övergiva hemholmarna. Dess bättre upphörde emellertid amatörornitologernas intresse för örnbona lika hastigt som det kommit. -- -- -- En sommardag några år senare kom en verklig djurvän och naturälskare ut till holmarna för att titta på örnarna, som nu åter hade hunnit hämta sig en smula från människornas närgångna uppmärksamhet. Då han stod vid örnfuran på Storö och såg en nästan flygfärdig unge, käck och skarpögd, blicka ned över bröstvärnet på den höga grenborgen, erfor han en livlig önskan att göra någonting för de präktiga fåglarnas skyddande. Snart var han färdig med en plan, som röjde både människokännedom och sinne för livets realiteter. Han ville skänka socknen en penningsumma, av vilken räntan under namn av »Gammel-Antes gåva» årligen skulle utdelas som premium i öns skola. För den händelse att havsörnarna till följd av förföljelse försvunne från sina gamla häckplatser på holmarna, skulle emellertid socknen vara skyldig återställa beloppet, som då skulle anslås till annat ändamål. Skolrådet på ön, som närmast hade med saken att göra, mottog med tacksamhet den erbjudna donationen, och Gammel-Antes vänner hoppades, att det därmed skulle vara väl sörjt för hans fortbestånd på hemholmarna. Men nästa vår hände det icke desto mindre, att en av Storö-örnarna -- det var, som väl var, hanen -- blev skjuten och såld till uppstoppning. Saken hade kanske aldrig blivit bekant, om icke ångbåtsstyrmannen, som med vanlig tjänstvillighet i dylika fall åtog sig att taga med den skjutna örnen in till staden, varit nog