Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fångna kungabarn. -- Herraväldet i luften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dittills hade det varit högst få utom ägarna till
hemholmarna som vetat om örnarnas tillvaro där eller
tagit någon närmare notis om dem. Nu skulle alla,
skärgårdsbor och sommargäster, motorbåtsfarare och
sommarseglare ut till holmarna för att se dessa
märkvärdiga fåglar, som kommit ett sådant buller
åstad. – Ja, det hade knappast kunnat bliva värre,
om länsstyrelsens anslagstavlor verkligen satts upp
vid båtlägena.
På så sätt stördes örnarna i sin häckning till den
grad, att det ett år såg ut som skulle de helt och
hållet övergiva hemholmarna. Dess bättre upphörde
emellertid amatörornitologernas intresse för örnbona
lika hastigt som det kommit. – – –
En sommardag några år senare kom en verklig djurvän
och naturälskare ut till holmarna för att titta på
örnarna, som nu åter hade hunnit hämta sig en smula
från människornas närgångna uppmärksamhet. Då han stod
vid örnfuran på Storö och såg en nästan flygfärdig
unge, käck och skarpögd, blicka ned över bröstvärnet
på den höga grenborgen, erfor han en livlig önskan att
göra någonting för de präktiga fåglarnas skyddande.
Snart var han färdig med en plan, som röjde både
människokännedom och sinne för livets realiteter. Han
ville skänka socknen en penningsumma, av vilken
räntan under namn av »Gammel-Antes gåva» årligen
skulle utdelas som premium i öns skola. För den
händelse att havsörnarna till följd av förföljelse
försvunne från sina gamla häckplatser på holmarna,
skulle emellertid socknen vara skyldig återställa
beloppet, som då skulle anslås till annat ändamål.
Skolrådet på ön, som närmast hade med saken att göra,
mottog med tacksamhet den erbjudna donationen, och
Gammel-Antes vänner hoppades, att det därmed skulle
vara väl sörjt för hans fortbestånd på hemholmarna.
Men nästa vår hände det icke desto mindre, att en av
Storö-örnarna – det var, som väl var, hanen – blev
skjuten och såld till uppstoppning. Saken hade kanske
aldrig blivit bekant, om icke ångbåtsstyrmannen, som
med vanlig tjänstvillighet i dylika fall åtog sig att
taga med den skjutna örnen in till staden, varit nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
