kläda sig länder sina tillgångar. Utan tvivel röjer denna åsikt den kulturellt högre stående, medan ett stort flertal torde ta satsen omvänt. Etikett innefattar de former, som genom sedvänja och föreskrift — under sekler — varit fastställda för umgängeslivet vid hovet och inom den högre societeten. På senare tid har man börjat använda detta uttryck för att beteckna de sällskapsformer, som brukas inom alla bildade kretsar. Man strävar i våra dagar efter att lära sig vad som bör iakttagas angående ett korrekt uppträdande i samhället. Vedertagna etikettsformer återfinnas så utförligt det varit möjligt i denna bok. Fadder, faddergåva, se Barndop. Fader, far. Den första benämningen brukas helst i högtidlig form, t. ex i dödsannonser, där det ovillkorligen låter vackrare och värdigare att sätta ordet fader än det mer banala pappa. Likaså talar och skriver man till främmande och dem, med vilka man ej är nära bekant, helst om ”min far” i stället för att säga endast ”pappa”, som verkar något naivt familjärt. Detsamma gäller moder, mor och mamma. Angående far och mor kan fastställas, att dessa äro omtalsord (utom i en del hem, där de användas vid tilltal), medan pappa och mamn^a mera allmänt äro tilltalsord. Familjär. Detta ord, som kan innebära intim bekantskap med personer, hos vilka man känner sig hemmastadd, antyder också ett motsatt förhållande till takt och god ton. Man bör känna och förstå hur pass familjär man får vara. T. ex. mot överordnade bör man under inga förhållanden i arbetet anslå en familjär ton hur bekant eller nära släkt man än är. 54