- On this page / på denna sida
- Tjugutredje brevet
- On this page / på denna sida
- Tjugutredje brevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAHNÄRNA
229
dödsstynget. Redan höll jag kniven på dess strupe; då
vände det mot mig sina sköna, döende ögon, fulla av
tårar, och såg på mig med en sorgfull, förebrående
blick. Jag kände därvid som ett styng i mitt hjärta, och
stum och dyster såg jag i dessa ögon, som i vart
ögonblick blevo mer människolika. Slutligen — o gruvligt!
__. såg jag att de voro dina, Serena; — det var dig,
som jag hade mördat — det var du, som så såg på
mig. Gud allsmäktig! om någonsin din blick..."
"Bruno, Bruno!" avbröt honom Serena, öm och
upprörd, ’Varför tala så? Det var ju blott en dröm! Och
en stygg och oförnuftig dröm var det. Se på mig,
Bruno; nej, vänd dig icke bort! O, se på mig, att aldrig,
aldrig en sådan blick kan möta dig ur mina ögon. Ack!
att du visste, att du rätt kände, huru omöjligt det är.
Hör, Bruno, även jag har en dröm att berätta dig, och
en av mera sann betydelse än din. Jag drömde, Bruno,
att världen hade stelnat, stelnat till is. Det fanns ingen
sol mer, intet grönt på jorden, ingen blå himmel; i
dess ställe var ett svart tomrum. Präktiga palatser,
skogar och berg stodo ännu, men de voro förvandlade
uti is. Underliga och hemska sken, vilkas upphov man
ej såg, och som spridde ingen värme, men kastade
omkring sig långa och ohyggliga skuggor, irrade bland
dessa isgestalter. Alla levande varelser voro utdöda,
endast två människor andades ännu med klappande
och varma hjärtan i denna marmorvärld. Och dessa
två, Bruno, voro du och jag. Ensamma svävade vi
genom långa pelarrader av is; vi voro icke fästade vid
jorden, men icke i stånd att höja oss över den. Vårt
öde skulle bli att långsamt förfrysa sist av alla levande
väsen.
Ditt hjärta var bittert, o! min vän, och din kind var
blek. När skenen kommo och kastade mot dig hotande
skuggor, då höjdes din arm, såsom till strid, och din
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
