- On this page / på denna sida
- Tjugutredje brevet
- On this page / på denna sida
- Tjugutredje brevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
FREDRIKA BREMER
röst upphävde vilda rop. Men mitt i denna stelnade
värld, mitt i denna natt av lidande och död, kände jag
i mitt hjärta en värme, som jag tyckte att ingen is och
ingen tid kunde förkolna. Det var därinne liksom en
springande källa av liv, som spridde sig i hela mitt
väsen och gav mig en högre kraft än den jag ägt under
jordens soliga vårdagar. Jag älskade dig högre än
någonsin, Bruno, jag var nöjd att lida med dig, för dig,
och när ditt hjärta blev lugnt och varmt vid mitt, när
din kind blev mindre blek, då blev det mig visst, att det
var mig givet att giva dig mitt liv, att med mitt hjärtas
värme skydda dig mot kölden och mot mörkrets
skräckgestalter! Jag kände mig så lycklig, så salig i denna
tanke, att jag vaknade därav; — min dröm var slut,
men klart kände jag vad jag känt i drömmen, och jag
känner det ofta och även nu, att jag skulle vilja lida
någon stor smärta för dig, Bruno, ty jag kunde då
bättre låta dig känna hur högt jag älskar dig."
,JD Gud!" sade Bruno med låg röst, men med uttryck
av en kvalfull smärta, "o Gud! huru litet förtjänar jag
denna kärlek... huru ovärdig... Serena, du hulda
ängel, du som jag skall kalla min maka..."
"Aldrig skall hon bliva det!" ropade en hemsk, gall
och sönderslitande röst. Hagar, mera lik en furie än
en människa, rusade in i rummet; en dolk blänkte i
hennes hand; i nästa ögonblick tycktes den genomborra
Serenas hjärta. Men med blixtens hastighet hade Bruno
fattat Hagars arm, stöten avvändes och dolken sårade
blott Serenas axel. Med en ursinnig rörelse vred Bruno
mordvapnet ur Hagars hand, stötte henne häftigt
tillbaka, grep med ena handen i hennes hår och — stålet
blänkte över hennes bröst. "Eländiga!" sade han med
dov röst och bleka läppar, "mitt livs förbannelse,.,
du skall dö!"
"Bruno! o min Gud!" utropade Serena i det hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
