Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Coriolanus. II, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brut.
Jag hoppas dock,
Att mina ord ej drifvit er från bänken.
Åh nej! – Men ofta har jag flytt för ord,
Fast hugg jag icke skytt. Ni har ej smickrat,
Och derför har ni mig ej heller kränkt. –
Ert folk, – det älskar jag, som det är värdt till.
Sitt ner.
Jag låter heldre klå mitt hufvud
I solens sken, när larmsignalen går,
Än sitter här och hör, hur fabelaktigt
Min lilla bragd beprisas.
(går).
Folktribuner!
Hur kan han smickra sådan brokig fisk-rom,
Der knappt en enda god bland tusen fins,
Då nu J sen, att han för äran heldre
Vill våga alla lemmar, än han lånar
Ett enda öra åt hvad här man säger?
Cominius, tala!
Jag saknar ord. Coriolani bragder
Ej böra svagt förkunnas, – Det är sagdt,
Att tapperheten är den största dygden
Och hedrar mest sin man. Om så det är,
Så väger ingen man i hela verlden
Coriolanus upp. Vid sexton år,
I kriget med Tarquinius, han stridde
Förmer än någon annan. Vår diktator,
Den jag med aktning nämner, honom såg
Hur, slät om hakan som en amazon,
Han dref framför sig man med borstigt skägg.
Han räddade en Romare ur trängseln
Och drap i konsulus åsyn trenne män.
Han gaf Tarquinius sjelf ett sådant hugg,
Att han på knäna föll. I slika tider,
Då han på scenen kunde spela qvinna,
Han stridde som en man och blef till lön
Med eklöf kransad. När från yngling så
Till man han mognat, som ett haf han växte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
