Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik den sjette. Andra delen. III, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ha! aldrig höll du då Margretha kär.
Res då hans bildstod upp och dyrrka den,
Och låt min afbild blott en krogskylt vara.
Höll jag ej nära på att lida skeppsbrott,
Och blef jag ej af motvind tvenne gånger
Från Englands kust tillbakadrifven hem?
Det var en varsel; stormen var mig huld
Och tycktes säga: sky det ormanästet
Och sätt ej fot på denna grymma strand.
Men jag, – jag bannade de milda stormar
Och honom som dem släppt ur kopparhålan
Och böd dem flägta mot det ljufva England,
Om ej, mot vilda skär vårt roder vräka.
Men Æolus var ingen mördare,
Han lemnade åt dig det grymma värfvet.
De snälla vågors hvalf ej dränkte mig,
De visste att du sjelf mig dränka ville
Med hårdt bemötande på torra landet
I tårar saltare än salta hafvet.
De skarpa klippor döko djupt mot bottnen,
De ville icke krossa mig, de visste
Att du med hjerta hårdare än flinta
Margretha skulle krossa i ditt slott.
Så vidt jag dina kritberg kunde ögna,
Då stormen dref från kusten oss tillbaka,
Jag stod på däcket uti storm och byar,
Och då den skumma misten började
Att skymma landet för mitt fikna öga,
Jag tog en dyr juvel ifrån min hals –
Det var ett hjerta fattadt i demanter –
Och kastade mot landet; hafvet tog det,
Så skulle du ock med mitt hjerta gjort.
I samma blink försvann det sköna England,
Jag mina ögon böd mitt hjerta följa,
Och skumma fjerrglas kallade jag dem.
För det de mist den kära kust ur sigte.
Hur ofta tvang jag icke Suffolks tunga –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
