Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik den åttonde. IV, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Som solen glänste deras anleten.
De lofvade mig evig salighet
Och skänkte kransar, dem jag ännu ej
Är värd att bära, Griffith, men jag skall
En gång det blifva.
Ack, min höga fru,
Det fröjdar mig, att ljufva drömmar lifva
Er fantasi.
Låt strax musiken sluta,
Den plågar nu mitt öra.
Ser ni, Griffith,
Hur hennes höghet plötsligt är förvandlad?
Hur lång hon är i anletet och blek?
Hur iskall? Ser ni väl på hennes ögon?
Hon dör! Bed, flicka, bed!
Gud styrke henne!
Ers höghet –
Oförskämda menniska!
Förtjena vi ej mera vördnad?
Orätt
Ni gör som för er upp så groft mot henne,
Då ni dock vet att hon ej vill förlora
Sin fordna storhet; skynda er och knäböj?
Jag ödmjukt ber ers majestät om tillgift;
I hast jag var ohöflig; utanföre
En herre väntar, sänd till er från kungen.
Låt honom komma, Griffith; men den karlen
Jag aldrig mer vill se. (Griffith går med budbäraren och återkommer med Capucius). Ser jag ej orätt,
Så är ni kejsarens ambassadör,
Min höge frändes, och ert namn Capucius.
Min fru, densamme; till er tjenst.
Mylord,
Grymt hafva rang och öden ändrat sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
