Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Macbeth. II, 3 - Macbeth. II, 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bo dolkar uti hvarje leende,
Och närmst i blod är blodigheten närmst.[1]
Malc. Den mordpil, som är skjuten, flyger än;
För oss är bäst att icke stå i vägen.
Derför till häst! Och låt oss icke krusa
Med afskedstagande, men bort i smyg!
Den stöld, som stjäl sig sjelf, förlåtlig är,
Då nådens tid är slut och döden när.
Gubb. Jag mins rätt väl en sjutti år tillbaka;
På denna långa tidrymd har jag skådat
Gräsliga dar och underbara ting,
Men denna svåra natt har gjort till lek
Allt hvad jag förr har rönt.
Rosse. Ack, gode fader,
Du ser, att himlen, vred på mensko-dåd,
Hotfullt på dessa mördarscener skådar.
Nu borde vara dag, men ännu qväfver
Mörk natt den lampa som på fästet vandrar.
Månntro det är
Till nattens heder eller dagens skam
Som mörkret jordens anlete begrafver,
Då lifs-ljus redan borde kyssa det?
Gubb. Slikt onaturligt är liksom den gerning,
Som nyss är gjord. I Tisdags blef en falk,
Som tornhögt sväfvade, i flygten huggen
Utaf en ugglas klor och söndersliten.
Rosse. Och Duncans hästar – underbart, men sant –
De snabba djuren, prydnader för rasen,
I koller kommo, bräckte spiltan, flögo
Bångstyriga sin väg, som om de ville
Med allt hvad menska heter föra krig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
