Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romeo och Julia. II, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kan fram jag gå, då hjertat stannar här?
Vänd om, du kulna jord, och sök din sol.
Hör, Romeo, kom hit!
Nej, han är klok;
Han har, min själ, nog smugit hem och lagt sig.
Han hitåt sprang och öfver muren klef.
Mercutio, ropa än en gång på honom.
Ja, ännu mer! Jag skall besvärja honom. –
Kom, Romeo!
Vildhjerna, stortok, ömma kärleksnarr!
Träd fram i skepnad af en suck och säg
Ett enda rim, så skall jag vara nöjd;
Skrik ack! och o! och rimma ljufva – dufva,
Gif mamma Venus några fagra ord
Och hennes son ett öknamn eller par,
Krypskytten Amor, han, som sköt så snällt,
Då kungen blef i tiggarflickan kär.[1] –
Han hör ej, ser ej, rör sig ej, den token,
Han måste manas upp ifrån de döda. –
Nå väl, vid Rosalinas klara ögon,
Vid hennes purpurmun och höga panna
Och nätta fot och ben och trinda höfter,
Med alla riken som derunder lyda, –
Träd fram i egen skepnad, Romeo!
Om han dig hör, så blir han ond på dig.
Åh strunt! – Han hade skäl att bli förargad,
Om jag en ande utaf sällsam art
Besvor att stå uti hans skönas trollkrets,
Till dess hon böd den lägga sig igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
