Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romeo och Julia. III, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Benv.
Jo Tybalt, slagen här af Romeo.
Helt vänligt talte Romeo till honom,
Bad honom tvistens ringa grund besinna
Och hotade med eders höghets onåd!
Allt detta, sagdt med lugn i blick och ton
Och höflig åtbörd, kunde icke tämja
Den vilda Tybalts harm, för friden döf.
Skarpt stål han stötte mot Mercutios bröst,
Som, uppbragt vände mordisk udd mot udd
Och slog, i gramse mod, med ena handen
Den kalla döden undan, sände den
Tillbaka med den andra emot Tybalt,
Som gaf den qvickt igen; nu Romeo
Högt ropade: "God’ vänner, skiljens åt!"
Och, snabbare än tungan, for hans arm
Emellan dem och skilde deras mordjern.
Men under samma arm en ilsken stöt
Från Tybalt träffade Mercutios lif.
Nu Tybalt flyr, men kommer straxt igen
Mot Romeo, som först i denna stund
Gaf hämden luft; de drabba hop som blixten;
Jag hann ej draga värjan att dem skilja,
Förr’n Tybalt låg uti sitt blod på marken;
Och, när han föll, på flykt sig segrarn gaf. –
Om så ej tillgått, hugg mitt hufvud af.
Han är till Montague en anförvandt;
Hans vänskap gör att han ej talar sant.
Väl tjugo stridt i detta vilda kif,
Och alla tjugo fällt ett enda lif!
Gör rätt, min prins! Min frände mördad är;
För Tybalts lif jag Romeos begär.
Romeo honom, han Mercutio slog;
Hvem gäldar nu min frändes blod med fog?
Ej Romeo; han var Mercutios vän.
Han tog blott först hvad lagen tagit se’n,
Tog Tybalts lif.
Er näfrätt ej vi prisa:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
