Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Othello. II, 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag. Ni har rätt. God natt, löjtnant; jag måste på vakt.
Cass. God natt, hederliga Jago! (Han går).
Jag.
Hvar är nu den, som kallar mig för skurk,
Då rådet, som jag gaf, är godt och ärligt
Och enda sannolika återvägen
Till Mohrens gunst? Ty det är lätt att kufva
Den goda Desdemona till en förbön
I ärlig sak; som allas moder jorden
Hon gifmild är. Hon kan till hvad som helst
Sin man förmå, – ja, om det också gällde
Afsvärjande af dop och återlösning.
Så fjettrad är af kärleken hans själ,
Att hon kan styra, ställa hur hon lyster,
När hon det infall får att leka Gud
Med Mohrens svaghet. Är jag då en skurk,
När denna gina väg jag visar Cassio
Rakt fram till lyckan? – Helvetes moral!
När djeflar ha det svartaste i sinnet,
Påtaga de sig först en himmelsk skepnad
Som jag gör nu. När den der goda token
Enträget henne ber om hjelp i nöden,
Och hon hos Mohren ifrigt ber för honom,
Jag gjuter detta gift i Mohrens öra:
Att köttslig lusta vållat hennes förbön.
Ju mer hon nu för Cassio sig bemödar,
Dess mer förlorar hon af Mohrens tillit.
Så gör jag hennes dygd så svart som beck;
Af hennes godhet binder jag det nät,
Som skall dem alla fånga. – Nå, Rodrigo?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
