Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antonius och Cleopatra. II, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Agr. Ja, just der var det som hon visade sig, så framt
icke min sagesman har skarfvat för hennes skull.
Enob.
Jag skall berätta det:
Den slup, hon satt i, lik en gyldne thron
På vattnet brann: af drifvet guld dess bakstam,
Af purpur seglen, doftande så ljuft,
Att kärleksyrsel vindarna betog;
Af silfver årorna, som höllo takt
Med flöjters toner och förledde böljan
Att rinna efter fort, liksom förtrollad
Af deras slag. Hon sjelf — en tiggare
Blir all beskrifning der vid lag — hon låg
Uti sitt prakttält, spändt af guldbrokad,
Fördunklande den Venus, hvarest konsten
Arbetar om natur’n; på båda sidor
Små nätta gossar, skälmska Cupidoner
Med grop i kind; och deras flägtningar
Med brokiga solfjädrar tycktes glödga
De fina kinder, som de svalkade —
Gjordt ogjordt blef.
Hvad syn för vår Antonius!
Likt Nereider hennes tärnors flock,
En flock af hafsfrur, såg på hennes ögon
Och böjde sig tillbedjande; vid rodret
Hafsjungfrun satt, och silkestågen svällde
Vid tryckningen af blomsterveka händer,
Som gjorde flinkt sin tjenst. Från hennes slup
Spred sig en vällukt, osedd, underbar
Kring begge stränder. Staden tömmer ut
Sitt folk kring henne, och Antonius thronar
På torget ensam, hvisslande åt luften,
Som sjelf, om ej dess hat för tomrum hindrat,
Flytt bort att se Cleopatra och lemnat
Ett svalg uti naturen.
Tjuserska!
Då hon landstigit bjöd Antonius henne
Till sig på qvällsvard, men hon svarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
