Elefantjägaren Hans Stark / Trettonde kapitlet (1881) Author: Alfred Wilks Drayson Translator: Adolf Born - Tema: Hunting and wildlife Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

TRETTONDE KAPITLET.

Försvaret af klippan. -- En hård kamp.

Dagen grydde i all sin skönhet. Den föregående dagens regn hade uppfriskat marken och på åtskilliga ställen efterlemnat pussar, i hvilka slättens befjädrade invånare nu badade. Talrika gröna papegojor skreko i bergsklyftorna, medan vaktelns angenäma rop ljöd ur hvarje gräsrugge. Högt uppe i luften, öfver det ställe, der de döda hästarne lågo, drog gamen sina kretsar, medan den svartfjädrade örnen uppifrån ett förtorkadt träd skådade omkring sig efter en frukostbit.

FÖRSVARET AF KLIPPAN.

Babianerne hade stigit ned på slätten för att uppgräfva de trädrötter, som tjenade dem till föda. Denna

Försvaret af klippan

81

anblick gladde mycket Hans, ty då det icke finnes något vaksammare djur än babianen, så visste han, att de genom en skyndsam flykt till klippspetsarna skulle tillkännagifva en fiendes annalkande. I en springa i närheten af hålorna hade Hans redan upptäckt friskt vatten och då han således för den skull icke behöfde lemna platån, så satte han sig och iakttog ljusreflexerna af den uppgående solen, medan de öfriga, uttröttade af den föregående dagens ansträngningar, ännu sofvo.

Det panorama, som utbredde sig för Hans’ blickar, var väl egnadt att väcka en jägares eller en målares beundran; de ljusa, glödande färgerna i förgrunden försmälte i midten till mjukare toner, medan längst bort i bakgrunden bergen antagit en djupblå färgskiftning och i den torra, klara luften skarpt aftecknade sig mot himmelen. I akasielundarna och i närheten af de små bäckarna betade antiloper, medan hjordar af bufflar och quaggor voro spridda öfver slätten.

Medan Hans iakttog de olika djuren, märkte han, att en svärm quaggor hastigt galopperade sin väg öfver ängen; denna omständighet tycktes väcka oro hos några andra djur, som hittills lugnt betat, och det dröjde icke länge, förrän en allmän rörelse visade sig bland samtlige fyrfotingarne; äfven babianerne lemnade sitt arbete och drogo sig tillbaka uppåt klipporna.

För att bättre kunna öfverskåda trakten steg han upp på klippan öfver hålorna, och från denna höjd såg han på långt afstånd en hop mörka män, sannolikt beväpnade matabilier. Det var öfver hundra man, och af den hastighet, hvarmed de trängde framåt, och af den omständigheten, att de noga följde samma väg, som han fyrtioåtta timmar förut beträdt, slöt Hans, att de gingo i spåret efter hans hästar.

82

Tre eller fyra man, som marscherade före hufvudtruppen, tycktes tjenstgöra som vägvisare. Ehuru regnet till en del måste ha utplånat spåren, tycktes denna omständighet knappast utgöra något hinder för matabiliernes snabba framträngande; emellertid hyste Hans den förhoppningen, att spåret skulle alldeles upphöra på det ställe, der de döda hästarne lågo. Emellertid hade han sett nog för att finna sig föranlåten att väcka sina följeslagare och att uppsöka ett gömställe, hvarifrån han kunde iakttaga sina förföljares alla rörelser.

Så snart förberedelserna voro träffade, iakttogo Victor och Hans med spänning fiendernas annalkande.

Med en uthållighet, som skulle ländt spårhundar till heder, följde matabilierne flyktingarnes spår, och när de iakttogo några gamar på träden i närheten af hästkropparna, påskyndade de sin marsch.

Snart hade de upptäckt de döda hästarne och omedelbart derpå äfven skallen af den af lejonet dödade matabilin. Sedan de noga undersökt marken rundt omkring, kommo de till det resultat, att ehuru alla hästarne så när som på en voro döda, holländarne likväl på det ena eller andra sättet måste ha fortsatt sin flykt. Första frågan var nu, i hvilken rigtning de skulle fortsätta förföljelsen. Att afgöra detta var en svår sak, då det sista strida regnet utplånat hvarje spår från den hårda marken, men de öfvade vildarne spridde sig i olika rigtningar, och slutligen lyckades det någre af dem att upptäcka märkena efter hofvarna af Bernhards häst.

Matabiliernes glädje vid denna upptäckt var stor; de trodde, att de tre männen brutit upp till fots och satt de båda qvinnorna på hästen; derföre antogo de, att resan endast kunde ske helt långsamt, så att all utsigt var för handen för dem att upptäcka flyktingarne

83

och återföra dem till deras fängelse. Alla bröto nu skyndsamt upp för att följa det påträffade spåret. När man emellertid passerat en mycket mjuk mark utan att finna spår efter menniskofötter, lät anföraren göra halt och samlade sitt folk till en rådplägning.

-- Det var tre män och två qvinnor; en af desse har blifvit dödad af ett lejon, -- sade höfdingen, ty han visste icke, att skallen hade tillhört en af hans krigare. -- Vi se endast spåren efter en enda häst, på hvilken sannolikt qvinnorna ridit, -- men hvar äro männens fotspår. Dessa måste vi ha reda på. Denna mjuka mark ha de öfverskridit, undersök derföre ännu en gång den hårda marken längre upp.

På en sträcka af flera hundra steg undersöktes nu åter marken noggrannt i alla rigtningar, men utan resultat.

-- Regnet måste ha utplånat spåren, -- påstodo de fleste af matabilierne, och hela truppen skulle ögonblickligen ha följt hästspåren, om icke en gammal krigare instämt med höfdingen, att det icke vore rådligt att gå vidare, förrän man upptäckt nya spår.

Höfdingen, som härigenom såg sig stärkt i sin misstanke, beslöt nu att qvarlemna tio man för att undersöka bergsklyftorna, medan hufvudtruppen marscherade vidare i det funna spåret.

Hans och Victor hade från sin smygvrå iakttagit alla dessa omständigheter och äfven gissat orsaken till matabiliernes dröjsmål. Af det ringa antalet qvarlemnade krigare, slöto de, att vildarne icke höllo flyktingarnes vistelse bland de närbelägna bergen för sannolik.

-- Vi skola bli tvungne att kämpa, Victor, -- sade Hans, -- och vi måste laga att ingen enda af desse qvarlemnade undkommer, eljest blifva vi

84

öfverströmmade af en hel här af vildar innan Bernhard hinner komma åter med hjelp. De veta ännu icke, hvar vi finnas, vi skola alltså möjligen kunna öfverraska dem och måste försöka att fälla två man med ett skott.

-- Se, nu vända de om till vår senaste lägerplats, för att derifrån åter upptaga spåret; men det torde bli svårt till och med för en matabili att upptäcka ett enda fotspår, som icke blifvit bortsköljdt af gårdagens regnflöde. Det är bäst, -- fortfor Hans, -- att göra några patroner för att kunna ladda fort; äfven vilja vi endast i yttersta nödfall skjuta samtidigt, så att vi alltid ha två skott i beredskap. Om vi förut sönderskära kulorna i fyra stycken, så torde det lyckas att med ett skott sätta flera fiender på en gång ur stånd att fortsätta striden. Till all lycka kommer vinden från ett håll, som skall göra det omöjligt för hufvudstyrkan att höra knallen af våra bössor, äfven ligger en del af berget emellan.

-- Katrine, -- tillade derpå Hans, -- visen eder på inga vilkor utanför hålan. Vi skola snart nödgas skjuta ett par skott, blifven således icke rädda.

De qvarlemnade matabilierne letade sorgfälligt efter spåret, ehuru utan framgång; derpå begåfvo de sig till de närmaste bergsklyftorna för att genomsöka dem, den ena efter den andra.

-- Jag tror icke, att de skola se mina spår der i klyftan, dock skola de kanske upptäcka dem längre upp.

Det dröjde en full halftimme, innan fienderne kommit så högt upp bland bergen, att Hans och Victor tydligen kunde iakttaga dem. När de hunnit så långt, gjorde de halt och undersökte marken i alla rigtningar.

-- De tyckas icke förmoda en fiende här, Victor, -- sade Hans, -- eljest skulle de bättre taga sig i akt.

85

De stå der helt obekymrade, ehuru vi lätteligen kunna begagna dem till skottaflor för våra bössor. Emellertid få vi icke skjuta, så länge vi ha minsta utsigt att förblifva oupptäckta.

-- Vi skjuta först då, när någon af dem beträder den smala stigen, som leder till vår platå. Se, Hans, nu ha de märkt dina fotspår och komma hastigt närmare; nu återstår oss ingenting annat än att kämpa.

-- Då är det deras egen skuld, -- sade Hans, i det han kastade en pröfvande blick på sitt gevär; -- skjut du först, Victor, och tag om möjligt två man på en gång.

Matabilierne hade utan tvifvel upptäckt Hans’ fotspår, emedan de noga följde samma väg, som denne dagen förut tillryggalagt; dock tycktes de helt och hållet underskatta fienden, ty de gjorde intet försök att dölja sig. När de närmade sig hålorna, ville en hvar af dem vara den förste, och de svängde dervid sina spjut, som om de redan voro i begrepp att genomborra sina hvita fiender. Mycket snart hade de uppnått den smala stigen, som leder upp till platån, och när de märkte Hans’ inrättningar vid ingången till hålorna, stormade de fram med ett vildt utrop af triumf.

-- Nu, -- hviskade Hans, och knallen af Victors tunga bössa slukade för ett ögonblick hvarje annat ljud. Hans och Victor lutade sig ned för att blicka under röken och sågo två af sina fiender ligga döda, medan en tredje sårad linkade sin väg. De öfrige matabilierne tvekade endast ett ögonblick, derpå slogo de mot sina sköldar och stormade framåt; emellertid kunde endast en i sender passera den smala stigen, och den omständigheten, att den ene försökte tränga sig före den andre, förorsakade ett litet uppehåll.

86

-- Nu skjuter jag, Victor, -- sade Hans, och återigen föllo två matabilier för ett och samma skott.

-- Skjut på anföraren, Victor, -- sade Hans -- innan de draga sig tillbaka. Jag skall sigta på den der långe bredvid honom.

De båda skotten smälde och åter sjönko två krigare till marken.

-- Ladda fort, Victor, -- hviskade Hans. -- Sex af de tio äro döde och en eller två man sårade. Stanna du här, medan jag afskär återtåget för de öfrige, eljest skaffa de oss hela hufvudstyrkan på halsen. Jag är snart åter här.

Med tillhjelp af några klängväxter steg Hans ned på den sidan af platån, som var motsatt den, från hvilken matabilierne gjorde sitt angrepp, och sprang derpå så fort han förmådde till en punkt, hvarifrån han fullständigt beherskade den äng, hvilken de tre krigarne på sin flykt till hufvudstyrkan måste passera. Så snart de närmat sig honom på sextio stegs afstånd, höjde Hans geväret, och vid knallen af hans skott störtade den främste äfver ända. De båda andra sprungo med beundransvärd skicklighet oupphörligt i zigzag, så att Hans icke kunde få något säkert sigte. När han slutligen tryckte af, hörde han sin kula slå i marken, utan att någon fiende vardt träffad. När Hans märkte, att han skjutit bom med andra skottet, kom han för ett ögonblick på den tanken att ila efter matabilierne, men den snabbhet, hvarmed vildarne sprungo, kom honom snart att inse det fruktlösa i en förföljelse, och således beslöt han att återvända till Victor och med denne rådgöra om medlen att säkrast möta hela matabiliskarans angrepp, som med all säkerhet skulle komma att ega rum inom tolf timmar.