Elefantjägaren Hans Stark / Tjugotredje kapitlet (1881) Author: Alfred Wilks Drayson Translator: Adolf Born - Tema: Hunting and wildlife Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

TJUGUTREDJE KAPITLET.

Fången. -- På slafskeppet. -- En förhoppning. -- Den engelska briggen. -- Befriad.

Utan ringaste tvekan rörande vägen fortsatte skaran, i hvars midt Hans befann sig såsom fånge, sin marsch ända till kort före solnedgången. Karlarne samtalade lifligt med hvarandra, och Hans utgjorde, efter hvad han kunde tycka, ofta föremålet för deras prat, dock kunde han icke förstå ett ord af deras språk, som han förmodade vara portugisiska.

Hvad som förblef fullkomligt obegripligt för Hans, var orsaken till hans tillfångatagande. Någon förbrytelse hade han ju icke begått, utan endast jagat på ett fritt, herrelöst område.

När solen så mycket närmat sig horisonten, att trädens skuggor förmörkade skogen, gjorde sällskapet halt.

På slafskeppet

PÅ SLAFSKEPPET.

165

Torrt bränsle hopsamlades nu, eld uppgjordes och ett stycke elefantkött stektes, af hvilket äfven Hans erhöll sin andel. Derpå band man sorgfälligt fast honom vid en af männen, som skulle bevaka honom, hvarigenom all möjlighet till flykt omintetgjordes. En man utställdes dessutom som vaktpost, och de öfrige lägrade sig i en krets omkring Hans för att sofva. Det dröjde länge, innan Hans kunde insomna, men slutligen öfvermannade tröttheten äfven honom, och han försjönk i en lika djup sömn som de öfrige.

Knappt hade solen följande morgon utsändt sina första strålar, förrän Hans och hans följeslagare intogo en tidig frukost och fortsatte resan. Först vid middagstiden gjordes halt, och två signalskott affyrades, hvilka besvarades af två andra skott. Kort derpå sällade sig en ny skara till dem, hvilken förde med sig tre zuluer, som voro bundne på samma sätt som Hans. Derpå började ett lifligt samtal mellan de båda skarornas medlemmar, i det de nykomne ögonskenligen meddelade sina vänner något äfventyr, som Hans höll för en fäktning med en trupp zuluer, hvarvid någre af de senare blifvit tagne till fånga.

Hans var tillräckligt hemma i zuluspråket för att kunna meddela sig med sina medfångar; dock höll han det för rådligt att icke låta sina fiender märka, att han förstod sina svarta olyckskamraters språk; dessutom hoppades han att kunna höra tillräckligt af deras samtal för att få veta, under hvad omständigheter de blifvit tillfångatagne. Denna förmodan bekräftades snart, och innan kort hade han reda på, att zuluerne under ett jagttåg blifvit öfverrumplade af främlingarne, och att desse nedskjutit några, som gjort motstånd, men för öfrigt mera, tyckts lägga an på att göra fångar, än att

166

döda. Samme anförare, som Hans förut sett, trädde fram till zuluerne och började känna på deras armar och ben, såsom man plägar göra vid inköp af boskap. I första ögonblicket trodde Hans, att han råkat i händerna på en skara kannibaler, hvilka ämnade äta upp dem vid någon förestående stor fest; dock kunde han återigen icke få denna tanke att stämma öfverens med främlingarnes halfciviliserade utseende. Endast en förklaring återstod, och när den föll Hans in, förundrade han sig öfver, att han icke redan förut kommit att tänka derpå. Bland de gamle kolonisterne voro rykten i omlopp, att på ostkusten hvite öfvertalade vildarne att besöka deras skepp och der togo dem till fånga för att sälja dem till fjerran länder såsom slafvar. Att man på detta sätt kunde fånga och sälja en kaffer, derpå tviflade Hans ingalunda, men att man skulle förfara på samma sätt med en hvit, föreföll honom dock omöjligt, och han hoppades derföre att vid målet för resan blifva försatt i frihet.

Under de närmaste fyra dagarna färdades de genom en trakt, som tycktes vara fullkomligt obebodd. Stundom gjordes jagt på vildt, och så väl Hans som zuluerne erhöllo riklig föda, hvarigenom Hans stärktes i sin öfvertygelse, att man hade för afsigt att sälja dem till slafvar, då en kraftig slaf med friskt utseende alltid betingar högre pris, än en mager och svag. På aftonen den fjerde dagen fick Hans se hafvet framför sig, hvilket endast var två mil aflägset, och vid kusten stodo några tvåvåningshyddor.

Ett antal män, qvinnor och barn utträdde ur hyddorna för att helsa skarans återkomst. Hans betraktades med stort intresse, utan att man dock lemnade hans allvarliga böner om frihet ringaste gehör. Han infördes

167

tillika med zuluerne i en stor hydda, i hvilken funnos några bänkar och tjocka träbommar, vid hvilka fångarne fastgjordes. Ögonskenligen var detta arbete icke nytt för främlingarne, ty redan efter några minuter hade de fastgjort Hans och zuluerne så säkert, att någon flykt icke kunde komma i fråga; derpå erhöllo de mjölk och kokt ris, hvarefter dörren stängdes om dem och en man höll vakt utanför hyddan.

Morgonen derpå skildes Hans från de andra fångarna och fördes till en aflägsen hydda, i hvilken fanns ett antal män, som Hans hittills icke hade sett. Så snart han inträdt, började en af desse män afklippa hans hår och skägg. Hans sökte fåfängt undandraga sig detta förfarande; männen fäste icke ringaste afseende vid hans ord, ja de tycktes icke en gång förstå dem, och då hans händer voro fängslade, så befann han sig helt och hållet i deras våld. Sedan de till sin belåtenhet klippt hans hår, togo männen fram ett kärl, i hvilket en tjock svart vätska befann sig. Derpå vardt hans öfverkropp bestruken med denna mixtur, som torkade mycket fort, och af sina händers utseende slöt Hans, att han nu måste vara mycket lik en neger eller en zulu.

Han tviflade icke ett ögonblick, att man företagit denna förvandling med honom för att utgifva honom för en neger; men om man ock färgat hans hud, så hade man dock icke kunnat beröfva honom hans kunskap i engelska och holländska språken, och denna måste gifva honom medel i handen att bevisa sin verkliga nationalitet.

När han återfördes till hyddan, i hvilken zuluerne befunno sig, kände desse icke igen honom, utan trodde, att det var en ny fånge, som infördes.

I tio dagars tid höll man dem fångne i hyddan,

168

men på morgonen den elfte dagen tycktes man vilja företaga en förändring med dem. De personer, som haft vakten, inträdde tidigt i rummet och antydde dem att följa med. Fjättrarna togos af dem, och sedan man gifvit dem att förstå, att man vid ringaste försök till flykt skulle stöta ned dem, blefvo zuluerne och Hans förda till stranden. Icke långt derifrån och skyddadt af en skogbevuxen landtunga låg ett långt, lågt fartyg, för ankar, hvars utseende skulle väckt misstanke hos hvarje sjöman. Man införde fångarne i ett skjul nära hafvet, och kort derpå infunno sig ett halft dussin mörka karlar af vildt utseende, hvilka tycktes vara matroser. Hans tilltalade dem så väl på holländska som på engelska, utan att de emellertid hörde på honom.

Efter ett längre samtal blefvo Hans och zuluerne bundne vid hvarandra och af matroserne förda till en båt. Här tvang man dem att lägga sig på bottnen af båten, som genast stötte från land och rodde till det större fartyget.

Knappt hade Hans beträdt fartyget och kastat en första blick ned i rummet, förrän han vardt öfvertygad om sanningen af de förfärliga skildringar, som han hört och läst rörande slafveriet. Öfver två hundra svarte voro sammanpackade i det trånga rummet och bundne som vilda djur. Tanken att kanske behöfva tillbringa månader i detta rum och i sådant sällskap, var för en man som Hans, hvilken i hela sitt lif icke andats annat än den friska landtluften, alldeles odräglig.

Till och med döden tycktes honom bättre än detta, och med plötsligt uppbjudande af hela sin styrka gjorde han sina händer fria från fjättrarna, fattade en handspak, som låg i närheten, och hade i ett nu slagit de båda matroser, som släpat honom om bord till marken.

169

Det öfriga skeppsmanskapet vek undan för detta plötsliga anfall; då de emellertid voro beväpnade med pistoler, hade Hans varit utan räddning förlorad, om icke kaptenen, som varit vittne till scenen, gifvit sitt folk några befallningar, som Hans icke förstod. Derpå fattade kaptenen äfven en handspak och närmade sig Hans, som om han genom en tvekamp velat afgöra frågan om frihet eller fångenskap. I det han samlade hela sin kraft för att besegra kaptenen, gick Hans honom försigtigt till mötes; men plötsligen kastades en snara kring hans axlar, och innan han hunnit besinna sig, rycktes han häftigt om kull och fjättrades på nytt af ett halft dussin matroser.

Medan Hans omvexlande på holländska och engelska på det häftigaste protesterade mot denna behandling, släpades han ned i skeppsrummet och hopbands der med en svart, hvars språk han icke förstod. Att börja med trodde Hans, att hans ord icke förståtts af sjöfolket, men några timmar derefter trädde en matros fram till honom och sade:

-- Ni talar ingleese?

-- Ja, -- sade Hans, -- jag är en holländsk farmer; hvarföre hålles jag fången?

-- Kapten betalt silfver för er, derföre, -- svarade matrosen. -- Om mer silfver ni honom gifva, då släppa han er fri; eljest icke.

-- Här kan jag icke gifva honom något silfver, -- sade Hans; -- men om han vill skicka någon med mig till Natal, så kan jag gifva honom mycket mera silfver, än han betalt för mig.

-- Kapten icke tycka om gå till Natal; engelska krigsskepp der många gånger; går icke dit; hellre sälja er i Amerika.

170

Härmed lemnade honom mannen, och Hans förblef ensam bland den svarta massan. Han hade nu ledighet att betrakta den omgifning, hvari han befann sig. Åtminstone två hundra negrer voro hoppackade i det trånga rummet, och smutsen och den förpestade luft, som rådde rundt omkring, måste innan kort framkalla de mest förhärjande sjukdomar. I detta läge tänkte Hans med längtan tillbaka på det fria lifvet i Afrikas skogar, och likt många andra lärde han först nu, när det var för sent, att rätt inse värdet af hvad han förlorat.

-- Hvad ville jag icke gifva, -- tänkte Hans, -- om jag vore endast en fattig kreatursdrifvare, blott för att få se det gyllene dagsljuset och inandas den friska skogsluften! O, Bernhard, och du, Victor, huru lycklige ären j icke och huru föga anen j mitt sorgliga öde. Arma Katie, du får vänta mången god dag på min återkomst, om vi ens någonsin mera få återse hvarandra.

Följande dagen erhöll Hans några prof på den behandling, som väntade honom från matrosernes sida. Omständigheten, att han slagit ned två af deras kamrater, tycktes ha fäst den allmänna uppmärksamheten på honom, ty så snart slafvarne fingo sin föda, erhöll Hans det allra sämsta, hvaremot man vid alla tillfällen rikligen undfägnade honom med knuffar och sparkar.

Vid solnedgången den tredje dagen lättades ankar, och framdrifvet af en frisk nordostvind styrde fartyget ned utför kusten. Så länge det ännu skyddades af landtungan, sporde man intet inflytande af vågorna, men så snart man uppnått öppna sjön, blef det lilla fartygets rullning utomordentligt känbar. Hans hade ännu aldrig varit på sjön, och i den förpestade atmosferen blef han mycket snart anfallen af sjösjukan, som beredde honom de förskräckligaste qval. I det dagen gick och natten

171

åter inbröt, blef hans tillstånd allt outhärdligare. Han påminde sig sina känslor, när han erfor, att Katrine blifvit bortförd af matabilierne; han återkallade i minnet hvad han erfarit, när han befann sig tillsammans med Victor i ett nästan hopplöst läge på den ensamma klipplatån; men dessa ögonblick hade dock varit förenade med själsspänning och ovisshet, medan nu deremot icke ringaste utsigt till räddning tycktes vara för handen. Han befann sig i bojor om bord på ett fartyg och i råa, obevekliga skurkars våld.

Efter ytterligare tre dagar hade Hans öfvervunnit sjösjukan och började nu att grubbla öfver någon utväg till flykt. Han var fast besluten att föredraga döden framför slaflifvet, och det är förunderligt hvad en menniska i sin förtviflan förmår uträtta. Hans hade kommit till den öfvertygelsen, att det enda räddningsmediet bestod i ett allmänt myteri af slafvarne. Om det lyckades honom att befria de svarte från deras bojor, så voro de skeppsmanskapet tio gånger öfverlägsna i antal, och de skulle således möjligen kunna bemägtiga sig fartyget. Hvad som då vore att göra, visste han visserligen icke; men han tänkte, att om man hissade ned seglen och läte fartyget lugnt drifva för vågorna, så skulle man säkerligen till sist blifva bemärkt af något främmande fartyg. Hufvudsvårigheten bestod i att komma öfverens med fångarne om en gemensam plan, ty med undantag af zuluerne, i hvilkas sällskap Hans kommit om bord, fanns det ingen ende, för hvilken han kunde göra sig begriplig. Icke dess mindre öfvertänkte Hans hvarje möjlighet och beslöt att i nödfall endast med Zuluernes tillhjelp sätta en plan till räddning i verket.

Fjerde dagen märkte Hans af fartygets rörelse, att ett omslag i väderleken egt rum. Fartyget rullade icke

172

mera regelbundet, utan reste sig oupphörligt häftigt upp för att derpå ett ögonblick stå stilla. Äfven bland matroserne rådde en ovanlig rörelse, och vindens tjut i tacklingen öfverröstade till och med de fängslade slafvarnes stönande och vrålande. Detta tillstånd varade hela fjerde dagen och den derpå följande natten, tunga vågor slogo mot det lilla fartyget, och skummet banade sig till och med väg in till de pinade menniskorna i rummet. Det var en lång, svår natt. Luckan i däcket var så liten, att den knappt insläppte tillräcklig luft i rummet för att hindra fångarne att qväfvas, och mörkret var så djupt, att man icke förmådde se de allra närmaste föremål.

Knappt hade den första daggryningen visat sig, förrän Hans hörde ett högljudt skrik på däcket, åtföljdt af ljudet af hastiga steg och enstaka utrop, som läto såsom eder. Han försökte utgrunda orsaken till denna plötsliga rörelse och trodde, att antingen någon olycka händt fartyget, eller att man af någon för honom oförklarlig anledning ändrat kursen. När det blef ljusare, kunde han genom luckan se, att alla segel voro tillsatta, och af det susande ljudet af vattnet slöt han, att fartyget sträfvade framåt med ovanlig hastighet. Hans kunde icke begripa anledningen till denna plötsliga förändring, dock tycktes mycken oro råda bland matroserne, och manskapet var så starkt taget i anspråk, att slafvarne ända till middagen fingo förblifva utan föda, en omständighet, som förorsakade ett oupphörligt tjut bland de svarte. På eftermiddagen stormade några matroser ned i rummet, befriade ungefär ett halft dussin slafvar, bland hvilka äfven Hans befann sig, från deras bojor och antydde dem att följa med upp på däck.

Hans efterkom denna befallning med största

173

beredvillighet, ty i detta ögonblick hade han gerna offrat sitt lif för att några ögonblick få andas frisk luft. Ehuru uppvuxen på Afrikas oöfverskådliga slätter, kände sig Hans likväl öfverväldigad, när han trädde upp på däck och för första gången skådade oceanens omätliga rymd. Omkring honom dansade vågorna, och skummande vattenmassor förföljde fartyget, som om de velat sluka det; derpå höjde det sig liksom för att släppa dem fram under sig, sedan höll det inne några sekunder, innan det på nytt stormade framåt. Hans hade knappt tid att iakttaga allt detta, innan han släpades till bakre delen af fartyget, der man satte ett ämbar i hans hand och befallde honom att ösa vatten ur det bakre skeppsrummet. I första ögonblicket ville Hans göra invändningar, dock föll det honom in, att det vore bäst att lyda och att afvakta ett bättre tillfälle till motstånd. Följaktligen nedfirade han det vid tåget fästade ämbaret och tömde innehållet öfver relingen.

Under denna sysselsättning märkte Hans, att matroserne fortfarande ifrigt blickade ut öfver styrbord, ja till och med klättrade upp i tacklingen för att kunna se bättre. Hans skarpa ögon upptäckte genast ett aflägset föremål vid horisonten, som icke kunde vara något annat än ett skepp, af hvilket emellertid endast en massa hvita segel var att se i det ögonblick, då slaffartyget höjde sig på spetsen af en våg. Den korta blick, som han kastat på det aflägsna skeppet, var tillräcklig att föranleda kaptenen att slänga en tung träkloss efter Hans, hvilken, då han för ingen del ville bli nedskickad i rummet, genast åter flitigt började ösa vatten.

En hel timme fortsatte Hans sitt arbete, så godt fartygets slingringar tilläto, och under denna tid hade det främmande skeppet afgjordt närmat sig, då en högre

174

segelmassa nu var synlig än förut. Kaptenen hade likaledes iakttagit denna omständighet, och ehuru masterna redan tycktes böja sig under dukens tyngd, skickade han likväl upp matroser för att hissa ett nytt segel, hvilket utöfvade ett märkbart inflytande på fartygets hastighet. Under den följande timmen kunde Hans icke märka, att afståndet mellan de båda fartygen minskades, och utsigten till räddning började åter att försvinna.

Solen närmade sig allt mera horisonten, och ännu alltjemt hade de båda fartygens ömsesidiga läge icke det ringaste förändrat sig, och vid det inbrytande mörkret var all sannolikhet för handen, att slafskeppet skulle kunna undkomma sin förföljare. Ehuru fullkomligt okunnig i nautiska angelägenheter, förekom detta senare äfven Hans mycket sannolikt, och hans nedslagenhet stegrades, när han märkte, att det ömsesidiga afståndet mellan fartygen plötsligen blef större. Hans kunde icke rätt förklara denna omständighet för sig, men orsaken till slafskeppets tydligen förökade hastighet låg deri, att det var mycket lätt bygdt och förträffligt egnadt att segla fördevind. Dess segel voro stora, och det seglade i lätt vind hastigare, än ett större, tyngre skepp, för hvilket en häftigare bris passade bäst. Allt efter som vinden således aftog, förökade slaffartyget afståndet mellan sig och sin förföljare, och all utsigt var förhanden, att det skulle helt och hållet förlora honom ur sigte.

Efter solnedgången inträdde en fullständig vindstilla, så att slafskeppet låg orörligt. De sista solstrålarna förgyllde det aflägsna fartygets segel, och i det Hans lemnade däcket, kastade han ännu en sista afskedsblick på detsamma. Negrerne, som arbetat med på däck, hade äfven märkt det förföljande fartyget och deraf dragit den slutsatsen, att det var en fiende till kaptenen och

175

följaktligen en vän till dem. Ett lifligt samtal egde rum bland de svarte, dock förblefvo deras ord obegripliga för Hans.

Natten inbröt och allt var tyst på däck. Hans hade blifvit trött af arbetet och den friska hafsluften och sof nu i korta mellanskof, ehuru hans läge var högst obeqvämt. När han uppvaknade ur en dylik kort sömn, hörde han matroserne sakta tala med hvarandra på däck, äfven förnam han skramlet af sablar och klingandet af en laddstock; dock kunde Hans icke förklara dessa förberedelser för sig, om icke matroserne möjligen fruktade ett myteri af slafvarne.

Snart inträdde åter fullkomligt lugn, endast stundom afbrutet af de olycklige slafvarnes stönande. Först efter en längre tystnad märkte Hans åter en rörelse på däck, förenad med ljudet af hviskande röster, som tydligen kunde höras genom luckan.

Plötsligen ropade kaptenen med hög röst ut i natten, och från sjön hörde Hans tydligen följande ord ljuda tillbaka på engelska:

-- Hvilka ären j, huru heter edert fartyg? Slafskeppets kapten tvekade några ögonblick med svaret, och först sedan frågan upprepats, svarade han:

-- Portugisiska fartyget Pedro, hvad viljen j?

-- Jag måste om bord till eder, -- ljöd svaret från sjön.

Hans var i den häftigaste spänning. Han anade, att räddning var nära och ansträngde hvarje fiber att befria sig från sina fjättrar, men förgäfves. Snart hördes det regelbundna plaskandet af åror i vattnet; derpå knarrandet af en båt mot fartygets vägg. I samma ögonblick förnams det dofva ljudet af en tung fallande kropp, knakandet af plankor och frusandet af högt

176

uppsprutande vatten, följdt af drunknande mäns rop på hjelp. Utrop af raseri och vrede ljödo tillbaka från sjön, medan tre båtar, som hittills förblifvit obemärkta, ilade sina nödställda kamrater till hjelp.

Fartygets kapten var en oförvägen menniska, och han visste nogsamt, att för honom gods och lif voro beroende af framgången af hans resa. På ett möjligt angrepp af båtar från det förföljande skeppet hade han gjort sig beredd och upphängt några centnertunga jernstänger vid hufvudråt; en man, utrustad med en skarp knif, posterades i närheten med befallning att kapa tåget, som uppbar jernstängerna, i det ögonblick då en fiendtlig båt befann sig der under. Mannen utförde befallningen med yttersta noggrannhet, och den tunga jernmassan genomslog båtens botten och dödade i sitt fall tvenne matroser. Från det engelska skeppet hade fyra båtar blifvit utsända för att uppbringa slaffartyget, och de öfriga tre trängde nu skyndsamt framåt för att rädda sina kamrater från att drunkna.

Under detta uppskof med angreppet tillät hafvets lysande slaffartygets kapten att tydligt urskilja de fiendtliga båtarnas läge, och han begagnade detta tillfälle till att öppna en förkrossande eld på dem.

De engelske matroserne uthärdade modigt elden, ehuru hälften af dem dödats eller sårats. De drogo upp sina kamrater ur vattnet, trängde fram mot fartyget och voro just i begrepp att äntra, när slafskeppets manskap öfversållade dem med ett nytt hagel af kulor. Då ett vidare försök skulle varit en onyttig uppoffring af menniskolif, anbefallde befälhafvaren ett skyndsamt återtåg, som utfördes under motståndarens eld.

Under detta tumult kunde Hans icke blifva herre öfver sin fruktansvärda sinnesskakning, medan slafvarnes

177

tjut och stönande öfverröstade till och med kampens buller. Skeppsrummet liknade en håla full med rasande vilddjur. Slafvarne tycktes alla begripa, att de, som angripit fartyget, kommit för att befria dem, och att desse hade blifvit besegrade; de fördubblade derföre sitt tjut, när de hörde båtarna fara bort. Det ursinniga skeppsmanskapet kom nu ned med piskor och käppar, med hvilkas tillhjelp det lyckades dem att återställa lugnet.

Efter kampens vilda larm följde nu en djup tystnad på slafskeppets däck, och Hans, som höll det för osannolikt, att ett nytt angrepp skulle företagas före dagbräckningen, såg sig på nytt gäckad i sina förhoppningar om befrielse. Innan dagen grydde, märkte Hans af slafskeppets rörelse, att en lätt vind höjt sig, och han visste, att en dylik bris gjorde det möjligt för slafskeppet att undkomma det tunga förföljande fartyget. Snart kom en matros ned i rummet och förde honom och ett halft dussin andra slafvar upp på däck för att vara behjelplige vid seglens spänning. Natten var dimmig och endast få stjernor synliga; dock tycktes det Hans, som om molnen drogo hastigt förbi stjernorna, liksom om vinden i de högre regionerna blåst hastigare än närmare hafsytan. Af denna omständighet hemtade han förhoppningen, att en förstärkning i vinden skulle ega rum mot morgonen och gifva det större fartyget tillfälle att åter vinna på slafskeppet.

Hans förblef på däck ända till dess den första strimman visade sig vid den östra horisonten; dock hindrade honom dimman att upptäcka det engelska skeppet. När det hastigt blef ljusare, blickade Hans ifrigt styrbord hän i förväntan att få syn på det efterlängtade fartyget, ty han hade icke märkt, att man

178

ändrat slafskeppets kurs, och att engelsmannen följaktligen icke var att söka åt samma håll som förut. Men snart höjde sig dimman, och då låg det fiendtliga skeppet på läsidan på knappt två mils afstånd. Hans kunde icke förklara detta engelsmannens läge för sig, men anledningen var helt enkelt den, att den lätta vinden först nått denne och så närmat honom till slaffartyget, att han iakttagit dess förändrade kurs, innan dimman dolde det för hans blickar.

Slafskeppet hade tillsatt alla segel, och under de första timmarna förblef det ömsesidiga afståndet mellan de båda fartygen oförändradt. För det engelska krigsskeppets befälhafvare måste detta ha varit ett tålamodsprof, ty så snart han kunde komma inom skotthåll, var slafskeppets öde afgjordt. På denna tid voro ångfartyg ännu ytterst sällsynta på afrikanska kusten, och slaf- och sjöröfvarefartyg uppbringades derföre medelst segelskepp.

Under dagens lopp blef det tydligt, att slaffartyget vann på sin förföljare, och när solen gick ned, hade engelsmannen åter blifvit ungefär fem mil efter. Så snart det blifvit mörkt, ändrade slaffartyget åter kurs och styrde mot kusten. Under de båda senaste dagarna hade kaptenen sett sig tvungen af sin förföljare att styra i motsatt rigtning mot hvad han ämnade sig; han ville derföre begagna mörkret till att låta sin fiende segla förbi sig, och derpå sätta kurs på sydamerikanska kusten, der han snart skulle afsätta sin vara. En timme efter det kursen förändrats lät kaptenen vända fartyget åt sydvest i förhoppning att i mörkret obemärkt kunna passera förbi engelsmannen. Det syntes omöjligt att kunna upptäcka ett fartyg på en half mils afstånd, och på slafskeppet hade man redan kort efter solnedgången

179

förlorat engelsmannen ur sigte. Antingen nu den engelske befälhafvaren var försedd med någon utomordentligt god kikare, eller på slaffartyget något ljus oförsigtigtvis lemnats brinnande, hade man i hvad fall som helst på krigsskeppet iakttagit motståndarens förändrade kurs, och knappt hade den senare inslagit den nya rigtningen, förrän han fick se engelsmannen på ett afstånd af en half mil styra emot sig. Om bord på slafskeppet råkade nu allt i liflig rörelse; fartyget vände på nytt och åter gick det framåt med vinden. Emellertid för sent. Blixten af en kanon, åtföljd af den döfva knallen och hvinandet af en kula i luften, bevisade, att krigsskeppet icke ville låta sitt byte undkomma. I hastig följd hveno nu kanonkulorna öfver fartyget och mellan masterna, dock utan att träffa någon mast eller rå. Redan började slafskeppet åter vinna på sin förföljare, när stormasten slutligen träffades af en svår kula och brast under tacklingens tyngd.

Kaptenen ropade åt sitt folk att göra däcket klart, medan han förbannade sitt hårda öde, ty på räddning var knappast att tänka. Mot båtarna hade han kunnat göra motstånd, men omöjligen mot sjelfva krigsskeppet. Han ropade derföre några ord till sin förste maat, som genast firade ned en båt, medan kaptenen skyndade ned i kajutan och åter kom upp med en tung pung, som otvifvelaktigt innehöll guld; och innan ännu manskapet han gissa hans afsigt, lemnade han fartyget tillsammans med förste maaten i hopp att uppnå kusten, som icke var mera än femtio mil aflägsen. Genom mastens fall hade fartyget blifvit förvandladt till vrak, och snart hade krigsskeppet uppnått sitt byte. Från däcket ljöd frågan, om man frivilligt ville gifva sig, och då ingen annan svarade, ropade Hans:

180

-- Kaptenen har flytt i en båt. Kommen om bord och befrien oss.

Krigsskeppets befälhafvare afsände nu två båtar med beväpnade matroser, som sprungo upp på däck och uppmanade slaffartygets manskap att lägga ned vapen. Denna befallning efterkoms ögonblickligen, hvarpå manskapet fördes om bord på krigsskeppet. Hans hade man till en början ansett tillhöra besättningen, men jernen kring hans fötter visade, att han var slaf, och han skickades äfven om bord på engelsmannen för att gifva befälhafvaren upplysningar om slaffartyget.

Hans berättade nu sitt tillfångatagande och det sätt, hvarpå man behandlat honom på slaffartyget. Hans’ berättelse äfvensom förlusten af hans eget folk gjorde ett så djupt intryck på kaptenen, att han beslöt att kryssa vid kusten för att upptäcka slaffångarenas hufvudqvarter. Han bestämde sig derföre för att skicka slaffartyget ensamt till Simons Bay, der det skulle landsätta slafvarne och den fångna besättningen samt derpå så hastigt som möjligt återvända till krigsskeppet. Prisen öfverlemnades således åt en löjtnant och ett antal matroser och fångarne fördes om bord.

Emellertid hade en båt, som man skickat ut efter slaffartygets kapten och maat, återkommit med underrättelsen, att man funnit flyktingarnes båt drifvande på hafvet med kölen i vädret, utan att man emellertid kunnat upptäcka ett spår af passagerarne, hvilka förmodligen drunknat eller fallit offer för hajarna.