Elefantjägaren Hans Stark / Tjugufjerde kapitlet (1881) Author: Alfred Wilks Drayson Translator: Adolf Born - Tema: Hunting and wildlife Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

TJUGUFJERDE KAPITLET.

Färden. -- Myteri. -- Kamp med de upproriske. -- Desse sätta skeppet i brand. -- Räddning.

När Hans erfor, att slafskeppet skulle segla till Kap, bad han kaptenen om tillstånd att få följa med, då han framför allt var angelägen om att återvända till Natal eller åtminstone gifva sina vänner ett tecken, att han lefde. Kaptenen ville icke gerna släppa Hans, då han genom honom hoppades upptäcka slafjägarnes hufvudqvarter, men Hans invände, att han redan meddelat kaptenen allt, hvad han sjelf visste om denna angelägenhet, nemligen att slaffångarenas vistelseort måste vara vid kusten nära Delagoa-Bay. Slutligen gaf kaptenen vika för hans böner, och Hans beträdde på nytt slafskeppet, dock under helt andra omständigheter än första gången. Han fick sig en hängmatta upplåten i kaptenens kajuta, och efter någon möda lyckades det honom äfven att med tillhjelp af tvål utplåna de yttre spåren af sin fångenskap.

Man ansåg det icke för rådligt att sätta slafvarne i frihet, dock lät man dem truppvis komma upp på däck för att taga sig motion i friska luften; sedan de åter blifvit instängde, fördes en ny afdelning upp. På detta sätt tillbragte hvarje slaf en del af dagen i fria luften.

Med gynsam vind seglade fartyget i sydvestlig rigtning utmed kusten, och dagen efter den, då man lemnat krigsskeppet, befann man sig ungefär fyratio mil sydligt om Kap L’Agulhas. Mot aftonen mojnade vinden, och

182

när solen gick ned, rörde sig icke en flägt. Hans stod stödd mot relingen och pratade med löjtnanten, som öfvertagit befälet, när den nedgående solen fäste deras uppmärksamhet.

-- I morgon få vi vind tillräckligt att döma efter solens utseende, -- anmärkte officeren.

-- Det tyckes så, -- svarade Hans; -- när skola vi komma fram till Kap?

-- Till och med i stiltje skulle vi kunna uppnå det på två dagar, ty här utmed kusten drifver oss den starka strömsättningen temligen raskt framåt. Hvad ämnar ni göra, när ni kommer till Kapstaden?

-- Jag måste så fort som möjligt resa till Natal, -- svarade Hans, -- dock vet jag icke rätt hur. Pengar har jag icke och icke heller några bekanta på platsen. Men hör bara, huru slafvarne väsnas, i dag äro de oroligare än någonsin.

-- Ja, -- svarade officeren; -- en afdelning skall just släppas upp. Det är en obehaglig sak att ha slafvar om bord; men hvad betyder detta larm, det måste vara något på färde!

Knappt hade han talat ut, förrän fyra matroser med blödande hufvuden störtade upp ur rummet på däck.

-- Slafvarne anstifta myteri, -- ropade de, -- de ha gjort sig fria!

Matroserne följdes i hälarna af en hel skara slafvar, hvilka vrålade som vansinnige, under det de svängde de bräder och trästycken, hvarmed de beväpnat sig. Af det tjut, som hördes nedifrån, framgick, att de öfrige äfven funnit medel att befria sig från sina bojor, och skeppsmanskapets läge började derföre att blifva kritiskt. Men den öfvade sjömannen förlorar icke ett ögonblick besinningen. I det han ropade åt matroserne

183

att följa sig, drog löjtnanten sabeln, störtade sig på den närmste negern och sträckte honom med ett hugg till marken. En andre nedsköt han med pistolen och var just i begrepp att se sig om efter ett nytt offer, när negrerne, genom detta plötsliga angrepp gripna af förskräckelse, skyndsamt flyktade ned i rummet igen, qvarlemnande sina båda döda kamrater.

-- Stängen luckan, -- ropade löjtnanten.

Befallningen åtlyddes ögonblickligt och tillträdet till däcket var afspärradt.

-- Hvem är ännu der nere? -- frågade officeren.

-- Steel och Roberts, herr löjtnant. Men nu äro de i alla fall slitna i stycken.

-- Huru gick det till?

-- Hin håle måste ha farit i negrerne, herr löjtnant. Vi hade just fört ned dem, när plötsligen en hvissling ljöd och hela skaran föll öfver oss, ryckte sabeln från min sida, högg ned Steel och Roberts och slog oss blodiga. Två af dem slog jag till marken med knytnäfven, men desse negrer ha fördömdt hårda skallar, och mot hundra man kunde våra näfvar ingenting uträtta; jag ansåg det derföre för rådligast att rapportera saken.

-- Äro alle man på däck? -- frågade löjtnanten.

-- Ja, herr löjtnant.

-- Hemta vapnen ur skåpet, Jones, och utdela ammunition. Fyra man hålla vakt vid luckan och skjuta ned hvarje slaf, som försöker öppna den. Blake, tag två man och gif akt på den fångna besättningen.

Sedan löjtnanten utdelat dessa befallningar, laddade han sina pistoler och sade, i det han vände sig till Hans:

-- Om det skulle lyckas negrerne att komma upp på däck, så skulle vi i trots af våra vapen blifva

184

massakrerade och kastade i sjön, men så länge vi hålla dem inneslutna i rummet, äro vi fullkomligt säkra. Om vinden styfnar, så kunna vi på tjugufyra timmar vara i Simons-Bay. Jag fruktar, att mina båda karlar äro döde, och äfven om de ännu lefva, så kan jag icke lemna dem någon hjelp. Desse vildar äro farligare än ursinniga vilddjur, som smakat blod, och att öppna luckan skulle vara att sätta allas våra lif i fara. Men som jag ser, är ni utan vapen; i min kajuta finnes en dubbelpistol, som ni kan taga. Vi skola kanske alla nödgas göra bruk af våra vapen.

Hans fann pistolen och gick åter upp på däck, der löjtnanten höll på att visa sitt folk, huru de bäst skulle kunna förhindra luckans öppnande af negrerne. Ur rummet hördes vildt tjut, som emellertid plötsligen förstummades. Löjtnanten trodde, att något gemensamt försök att öppna luckan nu skulle följa, men tiden gick, utan att detta skedde.

Mörkret inbröt nu mycket hastigt, såsom fallet alltid är under tropikerne, när solen gått ned. Då någon ögonblicklig fara icke tycktes vara för handen, inbjöd löjtnanten Hans att följa honom ned i kajutan och intaga en gemensam måltid.

-- Vi engelsmän bli alltid hungrige, när vi slåss, -- sade löjtnanten. -- Jag vet icke, om det förhåller sig på samma sätt med holländarne.

-- Min mor var engelska, -- svarade Hans, -- och detta är möjligtvis anledningen, hvarföre äfven jag känner mig sugande.

-- Har ni redan förut sett någon menniska dödas? -- frågade löjtnanten.

SKEPPSBRANDEN.

-- Skryta är icke min sak, -- svarade Hans, -- dock kan jag försäkra er, att jag i ärlig kamp om gods

Skeppsbranden

185

och blod kanske redan skjutit ned lika många negrer, som här finnas om bord.

-- Verkligen? -- sade löjtnanten. -- Således har ni ofta måst slåss i Afrika?

-- Slåss! -- utropade Hans. -- Har ni då aldrig hört talas om våra strider med Moslekaze och Dingaan och huru vi besegrat dem? Har ni då aldrig hört talas om Uys, Pretorius, Retief eller Landman?

-- Aldrig i mitt lif, -- svarade löjtnanten kallt. -- Äro de allihop negrer?

Det är icke godt att veta, hvilket vredgadt svar Hans skulle gifvit på denna anmärkning, om icke matrosernes rop afvändt deras uppmärksamhet från samtalet. När de kommo upp på däck, sågo de rök uppstiga från fartygets sida.

-- Hvad står på? ropade löjtnanten till sitt folk.

-- Slafvarne ha satt eld på fartyget, herr löjtnant, -- sade en gammal matros.

-- De skurkarne skola tillintetgöra sig sjelfva och oss dertill, -- sade officeren.

-- Vi skulle kunna rädda oss i båtarna, herr löjtnant, -- sade matrosen, -- och öfverlemna det brinnande fartyget åt slafvarne och slaffångarena; kanske lyckas det dem att släcka elden.

-- Nej, Roberts, vi kunna icke rapportera för amiralen, att vi tagit till benen för en smula rök.

-- Nej, det går väl icke an, herr löjtnant, och dock tror jag icke, att vi kunna rädda fartyget; det är bygdt af furu och inom en halftimme skall det stå i ljus låga.

Denna matrosens förutsägelse hade all utsigt att vilja gå i fullbordan. Fartyget var verkligen bygdt af furu, och då det i många år varit utsatt för den tropiska

186

solens strålar, hade bjelkar och plankor blifvit smälltorra och utomordentligt lätt antändliga. För att åtkomma elden hade man nödvändigt måst gå ned i rummet, och detta var fullt af två hundra ursinniga slafvar, som nyss mördat tvenne hvite. Under dessa omständigheter insåg löjtnanten snart, att det icke fanns någon möjlighet att släcka elden, och träffade derföre förberedelser till manskapets räddning.

-- Tag tre man och gör loss båtarna, -- befallde officeren. -- Stark, vill ni stanna här ett ögonblick och hjelpa till att bevaka luckan? Jag vill lägga några saker i båten. Ingen tid är att förlora, ty fartyget brinner som fnöske!

Under de få minuter löjtnanten var sysselsatt med att nedföra det nödvändiga i båten, grep elden hastigt omkring sig, och rummet återljöd af ett bedöfvande tjut och vrålande.

-- Vi måste befria den fångna skeppsbesättningen från dess bojor för att gifva den åtminstone en möjlighet till räddning, -- sade löjtnanten och befallde, att fångarne skulle föras upp på däck.

-- Och nu i båtarna, gossar, -- sade officeren. -- Om vi ha någon plats öfrig, så rädda vi så många vi kunna. Nu vill jag släppa ut dem; gud hjelpe dem; af menniskohand ha de ingen räddning att vänta.

Matroserne ilade ned i båtarna och löjtnanten fattade en handspak, hvarmed han så mycket lösslog luckans stängsel, att det erfordrades endast en måttlig kraftansträngning för att nedifrån rummet lyfta upp den. Derpå lät han nedfira båtarna och befallde sitt folk att ro en kort sträcka och derpå stanna, så att man kunde iakttaga hvad som vidare komme att ske.

187

-- Jag har gjort allt, som står i mina krafter, -- anmärkte löjtnanten till Hans. -- Jag är ansvarig för mitt folks lif, och om vi dröjt längre, så hade vi fallit offer för slafvarnes raseri. Jag befinner mig i ett mycket kinkigt läge, ty om slafvarne och manskapet gå under med fartyget, så skall man kanske sedan beskylla mig för grymhet. Lyckas det dem deremot att släcka elden, så måste jag åter sätta mig i besittning af fartyget, om det äfven skulle kosta hälften af mitt folk. Men se då på negrerne!

Så snart slafvarne öppnat luckan, störtade de tjutande och skrikande som djeflar upp på däck. När de fingo sigte på den forna besättningen, trängde de in på denna, och en gräslig kamp började. Fullkomligt obekymrade om elden, som redan upplyste hela däcket, slogos de båda partierna på lif och död, men snart dukade de hvite under för öfvermagten, och negrerne blefvo nu herrar öfver skeppet. Emellertid begagnade de sig icke häraf för att söka släcka den förhärjande elden eller på minsta sätt tänka på sin säkerhet, utan de trängde plundrande ned i kajutan och slogo hvarandra blodiga om besittningen af några bränvinsflaskor, som de der påträffade. Sedt från båtarne bildade det hela ett verkligt fasaväckande skådespel. Midt i den rasande elden, som redan klättrade upp för master och tackling, tjöto, dansade och slogos de lössläppta vildarne.

De ende, som lugnt och obekymradt betraktade den helvetiska scenen, voro de zuluer, som kommit om bord i sällskap med Hans, och när denne såg dem så ståndaktigt invänta döden, fattades han af begäret att söka rädda dem,

-- Ser ni de der svarte i närheten af masten der? --

188

sade Hans; -- det är zuluer. Jag skulle gerna vilja rädda dem från undergången.

-- Huru vill ni väl bära er åt? -- frågade löjtnanten.

-- Skulle ni kunna taga upp dem i båten? -- frågade Hans.

-- Ja, om de kunna simma hit; men jag kan icke riskera att ro tillbaka till fartyget, ty då skulle de svarte vältra om båten.

Hans ropade så högt han kunde »Mena bo», -- hvilket utrop zuluerne lyssnade till, i det de ifrigt blickade ut i rigtning åt båtarna. När han på detta sätt fäst deras uppmärksamhet på sig, ropade han på zuluspråket:

-- Springen i sjön och simmen hit, eljest ären j förlorade.

Ett ögonblick tycktes zuluerne tveka, men när de sågo sig om och märkte, huru elden med hvart ögonblick tilltog i häftighet, besinnade de sig icke längre, utan kastade sig i hafvet. I nästa ögonblick syntes deras hufvuden öfver vattnet. De summo hastigt till båtarna och blefvo upptagne af matroserne.

Zuluernes flykt märktes icke en gång af de svarte, som fortsatte sitt vansinniga beteende. Lågorna sköto på två ställen upp ur skeppsskrofvet, och med korta mellanskof ljöd ett häftigt hväsande, åtföljdt af ett tjockt ångmoln, som om vatten blandat sig med glöden.

-- Jag tror, att lågorna på något ställe genomfrätt bottnen, och att vattnet nu tränger in. Se, nu börjar det sjunka!

Allas blickar voro rigtade på fartyget. Lågorna, som redan nått half masthöjd, försvunno plötsligen, och ett väldigt ångmoln höjde sig i deras ställe. Skrofvet sjönk långsamt ned, och båtarna hann nätt och jemt

189

rädda sig ur det farliga granskapet, när det vackra fartyget med alla de tjutande gestalterna och sina stympade lik försvann under oceanens glatta spegel. Ett ogenomträngligt mörker följde på den förra klara glöden, och den fruktansvärda anblicken hade så gripit åskådarnes sinnen, att för några ögonblick dödstystnad herskade i de båda båtarna.

Löjtnantens röst afbröt först tystnaden, och det förekom alla som en vederqvickelse att förnimma en mensklig stämma.

-- Jag skall tända på en laterna, -- sade han, -- så att vi kunna hålla tillsammans; kanske lyckas det oss att ännu rädda någon fattig sate. Håll er i vår närhet med er båt, Jones.

-- Skall ske, herr löjtnant, -- lydde svaret.

Under den följande fjerdedels timmen uppehöll man sig på det ställe, der slaffartyget sjunkit, derpå rådfrågade löjtnanten kompassen, fattade rodret och gaf befallning till uppbrott.

-- Om vi icke få motvind, -- sade han, -- så kunna vi i morgon afton vara i Simons-Bay. Hållen eder nu styfve, gossar, och låt oss af alla krafter draga fördel af hafvets lugna yta.