Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Riksdagens maktställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIKSDAGENS MAKTSTÄLLNING.
21
regeringens förfoganderätt öfver besparingarna på
hufvudtitlarna, att regeringen alls icke ägde någon dylik rätt,
hvilken riksdagen ej på statsregleringsväg kunde bevilja
längre än för en statsregleringsperiod i sänder. Efter
1873 hade riksdagen icke ens upprepat sina 1840-41 första
gången gifna bemyndiganden, ehuru i praxis aldrig gjorts
allvar af denna indragning. Det skedde icke häller nu,
fastän konstitutionsutskottet, där A. P. Danielsson vid
denna tid hade plats, annars icke sparade på anmärkningar.
1883 förnyade därför Hedin sitt påpekande, men förgäfves.
1885 upprepade han det ännu en gång också förgäfves.
De årliga fullmakterna återupplifvades i stället, och 1892
förändrade Hedin sitt förslag till, att vid denna fullmakt
skulle fästas det villkoret, att regeringen vid början af
följande riksdag framlade fullständig redogörelse för de
anvisningar som vidtagits under de då senast förflutna
fem åren. Men under denna tullharmoniens tid var
riksdagens majoritet mindre än någonsin benägen att lägga
något band på regeringen. Icke häller 1897, då han
ånyo protesterade mot den k. fullmakten, fick han
kammaren med sig.
På tal om tullfrågan förtjäna hågkommas Hedins
ihärdiga protester mot regeringens af frihandlare och
protektionister allt efter omständigheterna understödda
anspråk på makt öfver tulltaxan. Regeringsformen stadgar,
att »ej må några allmänna afgifter af hvad namn och
beskaffenhet som hälst, utan riksdagens samtycke kunna
förhöjas, tullen å inkommande och utgående spannmål
allena undantagen». Från början ansågs denna
bestämmelse endast innebära rätt för regeringen att höja tullen
på spannmål. Men några årtionden efter det nya
statsskickets införande började regeringen taga sig rätt att
äfven nedsätta tullsatser och det icke allenast på
spannmål, utan äfven på andra produkter. När regeringen förut
utöfvat en dylik rätt, hade det skett med riksdagens
särskilda bemyndigande. Detta hade då gifvits med hänsyn
till, att riksdagen icke sammanträdde mer än hvart femte
eller hvart tredje år. Men så småningom hade den satsen
börjat drifvas ej blott af protektionister, utan äfven af en
del frihandlare som sökte en utväg att få tullarna
att regeringen hade rätt att utan riksdagens
särskilda fullmakt både höja och sänka hvilka tullsatser
nedsatta
-
–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
