Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Kamrarnas "lika behörighet"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
ADOLF HEDIN.
samt åt sin konstitutionella kontroll kunna förvärfva en ökad auktoritet.
Men båda dessa värkningar skulle först långsamt och efterhand göra
sig gällande, och under tiden skulle åskådningssättet hos hela folket
så omdanas, att då man först komme att varsna en i betydlig grad
förändrad maktställning mellan kamrarna, alla skulle förundra sig öfver,
att någonsin en tid funnits, då en privilegierad minoritets representation,
såsom den första kammaren, kunnat utöfva i alla frågor »lika behörighet
och myndighet» som den andra kammaren. Han framhöll vidare, hur
denna »lika behörighet och myndighet», som vår riksdagsordnings ord
tillerkände första kammaren, stode i strid mot all historisk erfarenhet,
i strid mot de öfverallt, där ett konstitutionellt styrelseskick råder,
såväl i författningarna uttalade som af statsrättslärare och den
praktiska politikens män allmänt hyllade grundsatser. Annorstädes
framlägges ju alltid budgeten först för den kammare, som vi kalla den
andra. Denna regel gäller icke mindre i monarkier än i republiker,
icke mindre i de minst parlamentariska monarkier, sådana som Preussen,
än i sådana, där det parlamentariska styrelsesättet i alla dess
konsekvenser är utvecklat såsom i Holland och Belgien. Den preussiska
första kammaren äger blott att i dess helhet antaga eller förkasta andra
kammarens finanslagsbeslut. I England är öfverhuset fullständigt
uteslutet från all beslutanderätt i afseende på beskattningen.") Och under
det långvariga arbetet efter 1809 på en svensk representationsreform,
utgick man nästan oupphörligen från den principen, att det politiska
lifvets tyngdpunkt måste vara förlagd till den egentliga folkkammaren,
i förhållande till hvilken den andra afdelningen skulle utgöra en mot
öfverilningar tryggande, kontrollerande motvikt. Genom att i
tillämpningen göra den lika behörigheten och myndigheten gällande skapas en
konstitutionell konflikt, som, äfven om den någon gång döljer sig på
djupet eller tyckes bvila, dock arbetar därnere, och under detta arbete
kommer den former att förvittra, hvilka skenbart tryggas af en
grundlagstext, men aldrig kunna af en sådan varaktigt skyddas emot den
åvärkande kraften af sakernas egen natur. En sådan konflikt, om den
varar länge, och ju längre den varar, om den varit häftig och ju
häftigare den varit, skall dess mera sannolikt leda till en rubbning, kanske
till öfverändakastande af själfva grundvalarna för statsskicket. Undan
en sådan fara funnes en väg, den man nu manade andra kammaren att
stänga, nämligen möjligheten för andra kammaren att genom dess
relativt starkare tillväxt en gång se tyngdpunkten i vårt politiska lif dit-
*) Vid behandlingen samma riksdag af Mankells motion om endast
suspensivt veto för första kammaren i alla frågor utom grundlagsfrågor
påpekade Hedin, att det icke blott är i länder, såsom England och
Italien, där den öfre kammaren icke är en vald representation, eller
andra länder, där den tillkommit genom ärftlighet eller själfskrifvenhet
eller kunglig utnämning, utan äfven där första kammaren framgår ur
val såsom i Belgien och Holland, som den andra kammaren har större
grundlagsenlig makt än den första. Framför allt gäller det om Holland,
dür icke blott finansfrågor utan äfven lagfrågor ingå till andra
kammaren, hvarifrån de endast i händelse af bifall hänskjutas till första
kammaren, som dock har absolut veto.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
