Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Den sociala frågan och tullstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
ADOLF HEDIN.
motionerade i riksdagen. Därjämte väckte han förslag
om bevillningsstatistik.
Äfven på skattelagstiftningens område har han således
häfdat sin ställning som förgångsman. Men det visade
sig allt tydligare, att tullrörelsens generaler icke alls
frågade efter någon skatterättvisa. I stället för reformer,
som kunde i någon mån motväga konsumtionsskatternas
tryck på arbetareklassen, tänkte de ut ytterligare bördor
åt samma skuldror och ställde därtill i utsikt
inskränkningar i den konstitutionella friheten. I förening med
detta system i tulltaxan,» yttrade Hedin under 1886 års
tulldebatt, »ser jag ett nytt system på ett annat område,
där vi icke vilja hafva någon förändring. Jag hör skatorna
skratta; man väntar främmande.*)
I den afgörande tulldrabbningen i riksdagen fick Hedin
icke vara med. Liksom kamraterna på Stockholmsbänken
fråndömdes han sitt mandat efter valet 1887 på grund
af gjutaren Larssons obetalda debetsedel. Men hans penna
var så mycket flitigare. En vårdag 1889 gjorde han vid
första ledighet på Stockholmsbänken sitt återinträde i
kammaren. Det första som mötte honom var munkorgslagen
Skatorna hade icke skrattat i fåvitsko. Sen följde, som
han en gång yttrade, flera mulna än klara dagar.
Förgäfves sökte han väcka det nya systemets män till insikt
om, att de hade plikter att fylla mot dem, som fingo bära
–-
*) Det var bland mycket annat det i sammanhang med åtalet hösten 1884
emot August Strindbergs »Giftas» igångsatta anloppet mot
tryckfrihetsförordningen, som väckt Hedins farhågor för ett konstitutionellt
systemskifte. Han hade själf i detta mål tillhört den friande majoriteten af
juryn, som sedan angreps, emedan den ej förklarat Strindberg skyldig
att ha sårat tukt och sedlighet, då han var åtalad för gäckeri med
altarets sakrament, Minnet af den stormlöpning, som då ägde rum
för att i tryckfrihetslagen och strafflagen införa straff bestämmelser mot
religionsbrott, som dittills icke varit omtalade i våra lagar, och
farhågorna för att denna plan, som långt förut varit å bane, icke
öfvergifvits, förmådde honom 1897 till och med att understödja det Sahlinska
förslaget till ändring af tryckfrihetslagen, hvarigenom »framställning,
som sårar tukt och sedlighet» gjordes straff bar. Hans syfte var att
därmed göra sedlighetsinträsset obrukbart som förevändning för angrepp
på tryckfriheten i allmänhet och religionsfriheten i synnerhet. Och
hans hållning är så mycket förklarligare, som han redan en mansålder
förut väckt förslag i samma riktning, öfvertygad om, att tryckfriheten
på intet sätt skulle förlora på, att tryckfrihetsförordningen sålunda
braktes i öfverensstämmelse med strafflagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
