Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Skolfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
ADOLF HEDIN.
bildningens skolbänk, hvarvid det visade sig, att de i
själfva värket kunde sina klassiska läxor ganska dåligt. I
sin nöd försökte de, beröfvade lärdomens auktoritet, att
skyla sin nakenhet med en min af pedagogisk
öfverlägsenhet. Men det lyckades inte det häller mot den nye
magistern. Han var dem vuxen äfven i det stycket. Man
har för rästen, sade han, »för länge sedan kommit ifrån
den åsikten, att det blott är s. k. sakkunnige, som äga
stifta lag hvar inom sitt område». »Hvem skulle väl vilja
åt jurister allena öfverlämna att skrifva vår civillag?»
» Icke är häller någon, därför att han så och så många
år undervisat i skolan, mer än andra mäktig att bedöma,
hvad som är skolans mål och hur det bäst bör vinnas.»
Ännu står visserligen latinborgen. Men att den
skälfvande respekten för dess kommendanter är slut och
därmed första förutsättningen för dess eröfring vunnen, det är
så långt förtjänsten däraf kan tillskrifvas en ensam man,
Hedins gärning. Det är icke allenast i riksdagen han
härutinnan varit värksam. 1883 utvecklade han i
skriftserien »Ur vår tids forskning» i en afhandling, som väl
förtjänar dragas undan den allfamnande glömskan, sin
mening om latinherraväldet». Här kunde han mera
ingående än i ett utskottsbetänkande eller ett
riksdagsuttalande gå till rätta med de nya teorierna för
latinherraväldet, med talet om de latinska böjningsformernas »
åskådlighet och »sinnliga uttrycksfullhet», om den klassiska
litteraturens formskönhet, om antiken som mänsklighetens
guldålder, där den modärna bildningen har att söka sina
ideal och desslikes sin »rot» och med hvars »anda» man
endast genom de klassiska språken kan göra sig förtrogen.
»Vi reformvänner,» skref han där, »vi nyttighetslärans
målsmän, vi äro hvarken så enfaldige eller okunnige, att
vi hata eller förakta klassiska studier, som göra skäl för
namnet, eller underskatta deras betydelse inom vår tids
forskning. Men dels måste vi tro våra ögons vittnesbörd
att deras stora arealvälde är deras värsta olycka, ty det
kan icke vårdas och bevakas, dels mena vi, att de
kommit in på en skef väg därigenom, att sak fått vika för
ord och innehåll för form, att ästetiken fått uttränga
historien. Vi våga tro, att formskönheten icke var antikens
ideal. Det var ej för de lysande talens skull, som
Demostenes hedrades med den gyllene kransen, utan för sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
